Party like it’s 1993
Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt. Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset.…
Ett första steg mot nedrustning?
Väldigt, väldigt dåligt: Desto bättre är det att Obama och Medvedev kommit överens om gemensamma riktlinjer för en global nedrustning av kärnvapen. I dag offentliggör han de konkreta planerna tillsammans med de före detta republikanska utrikesministrarna Henry Kissinger, utrikesminister under Nixon, och George Schultz, Reagans utrikesminister. Även Sam Nunn, demokratisk senator från Connecticut, och William Perry, försvarsminister under Clinton, deltar vid presskonferensen. Obamas initiativ är definitivt ett välkommet avsteg från den förre presidentens icke-plan för att motverka kärnvapenspridning. Om det lyckas. Ambitionen är, enligt New York Times, att få till samtal med Iran så snart som möjligt och inleda den långa och mödosamma processen med att etablera maximiavtal för kärnbränsle et cetera. Sannolikt står Nordkorea näst på tur strax därefter. Svårigheten i att finna former för att reducera spridningen av kärnvapen kan bäst sammanfattas i ett utdrag ur Obamas tal i Prag för ett par veckor sedan: “The goal will not be reached…
8,9
Så hög, i procent, är den amerikanska arbetslösheten just nu, enligt Labour Bureau of Statistics. Whoa. Nonfarm payroll employment continued to decline in April (-539,000), and the unemployment rate rose from 8.5 to 8.9 percent, the Bureau of Labor Sta- tistics of the U.S. Department of Labor reported today. Since the recession began in December 2007, 5.7 million jobs have been lost. In April, job los- ses were large and widespread across nearly all major private-sector indus- tries. Overall, private-sector employment fell by 611,000.
Låga löner – Längre kris
En färsk rapport från amerikanska Labour Bureau of Statistics visar att lönerna bland låg- och medelinkomsttagare faller rejält jämfört med förra året. Anledningen sägs huvudsakligen vara att den höga arbetslösheten i kombination med förhållandevis låga ingångslöner – trots minimilönshöjningen 2007 – gör att den minskade efterfrågan på arbetskraft justerar ned lönerna. Och eftersom lön är priset på arbetskraft, eller snarare priset för att köpa arbetskraft, så följer utvecklingen en klassisk marknadsekonomisk lönemodell. En del lönesänkningar är ett resultat av överenskommelser mellan arbetsgivare och fackföreningar, som fallet med exempelvis Chrysler. Men generellt beror den negativa löneutvecklingen på att den amerikanska arbetsmarknaden är otroligt svag och har en förskjuten balans mellan arbetsgivare-arbetstagare. Anställda vågar ofta inte, av rädsla för att förlora jobbet, protestera mot försämrade anställningsvillkor och särskilt inte i ljuset av en becksvart ekonomi. Om teorierna stämde – och alla stjärnor vore i linje med varandra – skulle arbetslösheten falla som…
Specter till Demokraterna
Arlen Specter (D-Pennsylvania): Och kongresstalman Pelosis reaktion: Eric Sundström skriver om partibytet här, men personligen är jag inte så övertygad om att Specter representerar någonting annat än en klassisk opportunist. Eller ‘hack’ som det så fint heter. Även om han är mittenorienterad politiskt saknar han ett kontinuerligt röstmönster i Senaten. Snarare har han vänt kappan efter vinden och försökt maximera karriärmöjligheterna i de stora politiska frågorna. Samtidigt pekar mycket på att han nu kommer att gå in för att ytterligare profilera sig som en demokrat, i syfte att konsolidera sin plats i startfältet i nästa års primärval. Och det i sig – i kombination med Al Franken – skulle kunna ge Demokraterna de 60 röster som behövs för att få igenom exempelvis en sjukvårdsreform och mer pro-fackliga reformer (något som Specter tidigare motsatt sig). Allra viktigast är dock att det är ett hårt slag mot ett redan sargat republikanskt parti…
Oraklet Krugman
Jag har skrivit om den tidigare, men den är så pass bra att den förtjänar ännu ett inlägg. Någon gång under förra veckan damp nämligen Paul Krugmans Conscience Of A Liberal – Reclaiming America From The Right ned i hallen. Och igår läste jag ut den. Boken är utan att överdriva bland det bästa jag läst om ekonomi och politik. Någonsin. Förutom att den tydligt, enkelt och konkret beskriver den ekonomiska utvecklingen i USA från sent 1800-tal till och med i dag lyckas den även koppla samman komplicerade ekonomiska mönster med politiska trender. Men mest intressant är att tillväxten varit som högst under perioder där inkomstfördelningen varit förhållandevis jämn – eller åtminstone mindre ojämn – och skatterna höga med amerikanska mått mätt. En annan viktig förklaringsfaktor till en växande ekonomisk kaka har också varit den amerikanska fackföreningsrörelsen. Högre lägstalöner tenderar nämligen att minska löneskillnaderna både inom lönekollektivet och på arbetsmarknaden…
Kurvorna som bevisar allt..
Eller åtminstone att Obamas stimulanspaket kommer att fungera. Den pixliga figuren från oberoende Congressional Budget Office illustrerar det så kallade BNP-gapet, med andra ord den procentuella skillnaden mellan potentiell och faktisk BNP-tillväxt ((Y*-Y)/Y). Med stimulanspaketet kommer den amerikanska ekonomin, enligt uppskattningen, att krympa med två procentenheter mindre. Och en kurva är ju alltid fin. Problemet med att enbart mäta ekonomisk prestanda i termer av BNP-tillväxt är att det berättar ganska lite om effekt på sysselsättning och produktivitet. Vi minns alla den socialdemokrati utan självkritik som envist pekade på en förhållandevis hög tillväxt strax innan riksdagsvalet 2006. Staplade såg snygga ut och kakan tycktes växa. Tyvärr visade det sig att den höga tillväxttakten inte skapade speciellt många nya jobb. Resten av historien behöver knappast berättas. Men även här visar det sig att det kapitalintensiva stimulanspaketet faktiskt åstadkommer en lägre arbetslöshetsgrad. En vild gissning är att stora investeringar i infrastruktur och jobbskapande…