En sjuk logik
Som vanligt återfinns de mest intressanta nyheterna någonstans i marginalerna på morgontidningen. Som i dag. Så här står det exempelvis djupt inne i dagens upplaga av Dagens nyheter: “GREKLAND. Grekisk polis har hittat kropparna efter 16 migranter som drunknat i en flod längs den turkiska gränsen. De omkomna var en del av en större grupp som försökte ta sig till Grekland, de vuxna simmandes och barnen i båt. Grekland är en omfattande inträdesport för flyktingar till Europa.” Språket är torrt och spartanskt. Berättelsen hård och kompromisslös. Vilket samhälle tillåter människor att drunkna för att skydda de egna gränserna? Hur kommer det sig att världens rikaste region, skuldkris eller inte, ännu i dag förvägrar människor en framtid i värdighet? Och varför vågar inte fler driva frågan om en gemensam, liberal och rättssäker asyl- flyktingpolitik i Europa? Svaren från beslutsfattarna dröjer. Den europeiska flyktingdebatten går snarare bakåt. Närmare isolation och stängda gränser…
Down the backstreets
Ingen stad i USA har genomgått en så extrem förvandling som Detroit. Från att ha varit en blomstrande motormetropol med en snabbt växande befolkning liknar den i dag mest en spökstad. 1950 bodde närmare två miljoner personer i Detroit. I dag är samma siffra strax över 900 000. Inom loppet av ett decennium – en period som präglats av nedskärningar och konkurser inom fordonsindustrin – har 50 000 personer lämnat Detroit. Utvecklingen är lika delar häpnadsväckande som tragisk. I centrala Detroit står flera kontorsbyggnader tomma och stadens borgmästare aviserade nyligen att man planerar att riva flera hus som inte är lönsamma. Och mycket lite tyder på att det ska vända. De stora fordonskoncernerna Ford och Chrysler brottas fortfarande med en sviktande lönsamhet och har svårt att konkurrera med internationella bilmärken. GM, tidigare kronjuvelen i amerikansk bilindustri, togs förra året över av den federala regeringen. Ett gäng dokumentärfilmare har i tre…
Lidandets land
Som om att det inte räckte med att ett av världens fattigaste länder drabbats av giriga ockupationsmakter, krig och svält så smulade jordbävningen sönder det lilla hopp som trots allt fanns kvar hos befolkningen. Men egentligen blev katastrofen mest ett klimax på århundranden av obegriplig och oöverblickbar misär. För ungefär ett år sedan läste jag ett reportage i Newsweek om den extrema sociala och ekonomiska kollaps som utgjorde fonden för Haitis samtidshistoria. En av bilderna föreställer en pojke, som inte kan ha varit mer än 7 år då bilden togs, som står på ett korrigerat plåttak och tittar storögt mot fotografen. Han står där iklädd en smutsig vit t-shirt, underbyxor utan något på fötterna. Strax nedanför honom slukar vattenlinjen halva väggen till vad som kanske en gång var hans hem. Då hade en serie av mindre översvämningar och naturkatastrofer förvärrat en redan överjävlig situation för det ofta bortglömda landet i Västindien. Den…
Välkommen tillbaka, Keynes
Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel. Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska – och högst ideologiska – skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet.…
Var finns ledarskapet?
Damn that’s hot. Kurvan ovan illustrerar avvikelser i medeltemperaturen under perioden januari-december, från och med 1880 till och med dagens datum. Sammanställningen kommer från amerikanska National Climate Data Center och bilden kan inte penslas tydligare. Den globala förändringen i klimat och temperatur är långsiktigt strukturell och en bra bit över tidigare avvikelser. Tidigare mätningar har visserligen bekräftat farhågorna om klimatavvikelser, men ingen har kommit i närheten av så markanta förändringar. Siffrorna är speciellt intressanta med tanke på att president Obama under gårdagen deklarerade att världens ledare med största sannolikhet inte kommer lyckas nå en handlingskraftig överenskommelse innan årsskiftet. Huruvida det beror på att den amerikanske presidenten redan har tillräckligt svårt att sy ihop en sjukvårdsreform på hemmaplan eller på politisk realism är egentligen ointressant. Faktum kvarstår: utan att vara klimatfundamentalist är det lätt att inse att världen står inför en ekonomisk och ekologisk kris. Som kräver lösningar. I förra veckans nummer…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Party like it’s 1993
Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt. Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset.…