Läge att kvickna till?
Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut. Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande. Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ. Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för…
Konstaterande
De senaste dagarnas uppståndelse om att borgerliga bloggförfattare inte skriver om arbetslöshetsfrågan är rejält överhaussad. Och tröttsam. Allvarligt talat: Hur många ledande socialdemokrater pratade om ungdomsarbetslöshet när den senaste socialdemokratiska regeringen satt vid makten? Hur många vågade ifrågasätta de strukturella orättvisorna och diskrimineringen på arbetsmarknaden? Vem var beredd att kritisera partikamrater som inte tillräckligt offensivt skapade jobb? Få. Om några. I själva verket är det precis så den politiska logiken fungerar. Oppositionen lyfter fram de delar av verkligheten där regeringens politik tycks brista, ivrigt påhejade av sympatisörer på aktuell politisk kant. Och partimedlemmar, sympatisörer, proffstyckare och politiskt knutna bloggare på den andra planhalvan gör sitt bästa för att vinkla fram positiva nyheter från regeringens arbete. I den mån de överhuvudtaget finns. Det är inte konstigare än så. Problemet ligger snarare i att sympatisörer och bloggare tycks drabbas av någon form av kollektiv idéinfarkt så fort det egna partiet hamnar i…
Skit i driftsformen – fokusera på innehållet
Moderaten tillika landstingskandidaten Edvin Alam skriver om skillnader i socialdemokratisk respektive borgerlig skolpolitik. Hans slutsats är enkel; borgerligheten “ligger ljusår” före den socialdemokratiska idédebatten. Och kanske ligger det något i det. Men enligt min mening är det snarare så att borgerligheten och dogmatiker på vänsterkanten har en viktig sak gemensam: en blind övertro på att driftsformen i sig är ett egenvärde. Medan borgerligheten hetsar fram krystade privatiseringar menar en minoritet inom socialdemokratin att kommunala skolor är bättre per se. Bägge sidor på skolbarrikaden pekar därmed ut vem som producerar utbildningen snarare än vad den faktiskt levererar. I själva verket är det varken borgerligheten eller enögda debattörer vänsterut som sitter på svaren om hur skolan kan öka kunskapsnivån och fostra bättre rustade, och kritiskt ifrågasättande, medborgare. Varken en auktoritär femtiotalsskola eller mysigt proggfluff kommer i närheten av svar på några av utbildningssystemets gordiska knutar. De verkligt pragmatiska åsikterna om framtidens återfinns i…
Skuggan faller på Reinfeldt
Siffran över antalet arbetslösa fortsätter att svälla och än så länge är det svårt att se någon ljusning för den svenska sysselsättningen. Det är tydligt att regeringens ovilja att lansera ett fylligt stimulans- och investeringspaket för den svenska ekonomin har ett högt pris, närmare bestämt över en halv miljon människor som står utan jobb mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det faktum att regeringen gjort fel saker – under fel konjunkturcykler – är ett bevis så gott som något på att den borgerliga receptboken på krisbekämpning slagit hopplöst fel. När högkonjunkturen rusade och famlade allt närmare en överhettning valde finansminister Borg att överstimulera ekonomin med ofinansierade skattesänkningar som släppte alla hämningar i ekonomin. Hade regeringen i stället valt att spara lite mer av slantarna i stället för att göra en Fat Joe hade verktygslådan för en offensiv krispolitik sannolikt varit betydligt mer välfylld. På motsvarande ologiska sätt stramar…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
403 000
Så många var arbetslösa under april månad. Det är en ökning med 2,3 procentenheter på ett år. Nu ligger den sammanlagda arbetslösheten på 8,3 procentenheter. Trots det fortsätter Reinfeldt & Borg sitta med armarna i kors och vägrar byta en dogmatisk linje i jobbfrågan mot pragmatiska och verklighetsförankrade reformer. Medan resten av världen investerar i trygghetssystemen, ökar arbetslöshetsförsäkringen och prioriterar jobb framför en balanserad budget blundar den borgerliga regeringen för Sveriges allvarligaste ekonomiska kris på decennier. Lösningar uteblir och krisen fördjupas. Hur var det, “En allians för jobb”? Snarare en allians för proppmätta villaägare som inte pallar städa. För det är nämligen så logiken fungerar: det finns uppenbarligen alltid pengar till mer eller mindre avvecklad fastighetsskatt, skattesubventioner till städhjälp och kraftigt reducerade skattesatser. Men så fort vanliga människor förlorar sina jobb, välfärden tärs av minskade resurser eller bostadsbyggandet avstannar är det plötsligt tvärt nej från finansdepartementet. Och faktum kvarstår. Så…
Det omätbara valet
Ett av Sveriges minst pålitliga opinionsinstitut har genomfört en valundersökning inför det svårmätta Europaparlamentsvalet. Resultatet är att Moderaterna tokbackar, Socialdemokraterna går framåt något och att Piratpartiet landar på smått remarkabla 8 procent av röstandelen. Är det bara jag som har svårt att ta det här på allvar? Snarare än att försöka fånga in väljarsympatier via skakiga mätningar – i ett val där valdeltagandet dessutom är extremt lågt – borde mätinstituten fokusera på kvantitativa mått i de olika kampanjerna. Exempelvis skulle ett bra mått på partiernas valprestanda kunna vara gapet i engagemang; fler aktivister, sympatisörer och valarbetare signalerar troligen ett mer gediget stöd än att ett gäng grånande herrar (läs: Lundgren, Wibe & co) sörplar kaffe i en valstuga. Vidare medför den stora andelen osäkra väljare att mätningar som genomförs längre från valdagen spretar betydligt mer än när väljarflödena är mer förutsägbara. Det faktum att EP-valet både betraktas som lite abstrakt…
Reinfeldt – en svensk Thatcher
I dag offentliggjordes siffror från A-kassornas samorganisation som visar att mer eller mindre alla arbetslöshetskassor kommer att slå i taket någon gång under nästa år. Anledningen är att a-kassan, på regeringens initiativ, kopplats till arbetslöshetsgraden inom branshen. För en medianlöntagaren i LO-familjen kan det innebära en månadsavgift om uppemot 500 kr. Lägg därtill att nivån och omfattningen i a-kassan urholkats så pass mycket att en stor andel av de långtidsarbetlösa – som dessutom förväntas bli fler – bara kommer att kunna räkna med 65 % av garantilönen. Liksom att klassklyftorna – mätt i inkomster och förmögenheter – ökat med 50 procent över alla inkomstgrupper de senaste 25 åren. Den pågående krisen och regeringens så kallade jobbpolitik riskerar därmed att skapa en permanent underklass och i grunden stöpa om den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Knappast en modest bedrift för en moderat statsminister. I helgen skrev DN dessutom om att antalet socialbidragstagare beräknas öka med…
Intressant test
Margot Wallström facebookade om en ny grej som kommissionen lanserat, EU Profiler. Det är en klassisk politisk kompass som syftar till att hitta det parti som bäst passar inför EP-valet. Här är mitt resultat. Knappast speciellt förvånande att jag ligger i linje med socialdemokratin i socioekonomiska frågor, men är betydligt mer positiv till djupare integration av unionen. ..och det här ska tydligen indikera hur väl mina åsikter överensstämmer med Socialdemokraternas. Tydligast är att jag, som förespråkare av fri invandring, får noll på “Restriktiv invandringspolitik”-skalan. På samma sätt är det inte så otippat att jag får något mindre på “Restriktiv finanspolitik” mitt under pågående recession. “Liberalt samhälle” tickar förmodligen uppåt för att jag betonade medborgerliga fri- och rättigheter i testet. Att jag får lite mindre på “Lag och ordning” beror möjligen på att jag, i likhet med The Economist sedan 20 år tillbaka och 500 ledande ekonomer, förespråkar en legalisering av…
Ett socialdemokratiskt mixtape
Socialdemokraternas skuggbudget – eller “Budget för jobb” som den kallas – är lite som valfritt rapmixtape. En snabb överblick gör att man blir nyfiken och pepp av en line-up/presentation som verkar smått spektakulär. Sedan lyssnar/läser man igenom det hela och landar i en känsla av det är ganska bra. Varken mer eller mindre. En och annan vers/punkt är fullständigt lysande, medan ackompanjemanget på det stora hela inte lyckas överraska eller presentera ett sammanhängande koncept. Resultatet blir en budget som inte lyckas nå fram, alldeles oavsett hur bra stora delar faktiskt är. Och låt mig vara tydlig. Mycket i budgetförslaget är bra. Förbannat bra. Problemet är bara att den inte andas den dos av optimism och framtidstro som behövs i kristider. Det saknas dessutom tydligt jobbskapande förslag, liksom en allvarlig ansats för att hantera klimatfrågorna. Ungdomslyftet är en finfin idé, men borde rimligen bara vara en del i ett större investeringspaket…