Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
När klyftorna blir för stora
I dagens DN är det ett stort tema om Rosengård där reportrar grävigt och redigt fått uppgiften att bege sig ut i den där verkligheten alla pratar om. Ni vet, den där exotiska, lite farliga men i förlängningen onåbara förorten som ligger insprängd någonstans bortom medelklassens villamattor. De där andra som inte riktigt är som vi, men som brukar bråka och ställa till besvär. Nu hade alltså DN bestämt sig för att åka ut till till Rosengård för att samtala, förstå, dissekera. Fine, tänkte jag, det är väl rätt och riktigt att ge Rosengård en så pass stark nyhetsvärdering om allmänintresset finns. Det kanske till och med kunde bli bra. Problemet är bara att rapporteringen blev ihoprafsad och distanserad. De strukturella orsakerna till frustrationen och uppgivenheten gavs aldrig en journalistisk granskning eller analys, bara kommentarer av Reepalu med flera. Stoffet blev liksom styvmoderligt behandlat till förmån för det effektfulla och…
3 frågor
1. Hur kan regeringen och Calle C återinföra trängselavgifter utan att genomföra kritiska satsningar på kollektivtrafiken? Om jag inte minns helt fel (fick ju faktiskt inte rösta) var en av förutsättningarna på valsedeln att genomföra lika delar väg- som kollektivtrafiksatsningar. De flesta – utom Cederschiöld och Reinfeldt uppenbarligen – inser att alla som lämnar bilen hemma kommer ta tuben i stället. Det är uppenbart att stockholmarna blivit snuvade på konfekten och blir så illa tvungna att fortsätta trängas i morgon- och eftermiddagsrusningarna. Väntar med spänning på en resolut svekdebatt. 2. Varför är integrationsborgarrådet Kristina Alvdendal så enögd att hon helt ignorerar den strukturella diskriminering som kanske allra tydligast syns just i Stockholm? Kanske har det något med att göra att hon själv – liksom sina kollegor – bor regionens allra rikaste områden? Eller att hon irriterar alla utom nämnda grannar genom att konsekvent göra en distinktion mellan “svenskar” och “invandrare”?…