Investeringar – inte skattesänkningar – skapar jobb
Det senaste numret av Newsweek, en av världens i särklass bästa veckomagasin, innehåller en genial artikel om USA:s krisbekämpningspolitik. Artikelns huvudvinkel är att det krävs ökade investeringar inom den offentliga sektorn för att tackla krisen och recessionen. I texten lyfter skribenten fram lokala och regionala exempel där personer och organisationer med hjälp av pengar från stimulanspaketet lyckats skapa fler jobb inom exempelvis bygg- och järnvägssektorn. En annan viktig slutsats som artikelförfattaren lyfter fram är att det krävs en övergång till nya och gröna teknologier för att säkra en hög framtida sysselsättning. Men den verkligt intressanta delen av artikeln återfinns inte i textmassan. I anslutning till artikeln finns det nämligen en graf som visar hur mycket det kostar att skapa ett (1) jobb med hjälp av ytterligare offentliga utgifter respektive sänkta skatter. Så här ser det ut: Government spending to create one job: $ 92 000 Tax breaks to create one job:…
Göteborgs-Posten ljuger om Krugmankritik
GP publicerar i dag en artikel med rubriken “Underkänt för Sveriges politik”. Ingressen lyder: “Regeringen Reinfeldts ekonomiska politik sågas av nobelpristagaren Krugman – och av Barack Obamas tyngsta ekonomiska rådgivare.” Det låter ju onekligen intressant. Men artikelns enda källa är i själva verket en kolumn som Paul Krugman skrev i New York Times 15 juli, med titeln “Stay the course.” Krugman driver den kloka tesen att USA måste bedriva en betydligt mer offensiv stimulanspolitik, främst via finanspolitiska mekanismer, för att mota recessionen i grind. I kolumnen lyfter han upp flera historiska exempel, däribland krisen i Asien och depresionen på 1930-talet, som belysande fond för dagens ekonomiska situation. Sverige nämns överhuvudtaget inte. I stället nämns Europa med ett mening: “Some, especially in Europe, argue that stimulus isn’t needed, because the economy is already turning around.” Så mycket för sågning av Sverige. Meningen är snarare tänkt som en referens till att europeiska…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Party like it’s 1993
Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt. Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset.…
Perspektiv?
Efter att ha levt i ett permanent kristillstånd de senaste månaderna, med dagliga rapporter om hur allvarligt det ekonomiska läget är, börjar jag bli trött. Trött på att höra hur synd det är om västvärlden. Trött på att det daltas för mycket med bankerna. Trött på att stimulansåtgärderna riktas mot medel- och överklassen, men inte kommer de som verkligen behöver dem till del. Och framför allt trött på att alla medier verkar fullständigt uppslukade av den finansiella krisen till den milda grad att allt annat som händer runt om i världen glöms bort. För den som enbart läser tidningar, lyssnar på radio eller ser på teve är det lätt att dra slutsatsen att det inte längre finns varken svält, krig eller orättvisor. Är det så svårt att lyfta blicken ibland? Att förmå rapportera om Centralafrikas öppna sår, Iraks blodigaste månad hittills, våldet i Israel och Palestina eller det instabila Afghanistan?…
PJ Anders Linder är ute och cyklar – igen
Nu blir det så där härligt förutsägbart igen. Socialdemokratisk bloggare kritiserar borgerlig ledarskribent, om skatter och välfärd dessutom. Bear with me. Sveriges – tillsammans med Big P Wolodarski – meste marknadsentusiast gör i dagens ledarkrönika, titulerad “En stor stat skapar osäkerhet”, en poäng av att Sverige är och alltid varit fattigare än USA. Visserligen är de rikare rikare i USA men där finns det åtminstone inte lika många som är piss poor, menar Linder: ” [.. ] det som kännetecknar vårt samhälle [är] inte att de få har så mycket utan att de många har så lite.” Säg vad? Sist jag kollade visade alla ekonometriska mätningar att Sverige är mer jämlikt än USA, både mätt i inkomster och marginell hushållsekonomi. GINI-koefficienten, ett mått på ojämlikhet i inkomster, är en erkänd metod för att illustrera skillnader i jämlikhet mellan länder. Kartan nedan visar tydligt att Sverige befinner sig på skalans lägsta…
Gnosjöanda, intolerans och en skvätt ångest
Ibland överträffas dikten utan tvekan av verkligheten. Kan nästan föreställa mig spånmötet där Sundsvalls-Fredric med riskfinansiärer bestämde sig för att börja kränga beboliga whiskeytunnor. Briljant. Beware, Kamprad. Med anledning av integrationsminister Sabunis senaste illdåd på integrationsområdet har den ofta skarpsynte Per Wirtén skrivit en artikel i dagens Expressen. Artikeln är samtidigt tacksamt problematiserande och lyckas på ett bra sätt belysa problemet med att lägga överdriven tonvikt vid begreppet religionsfrihet framför övriga rättigheter. Intressant och välskrivet. För övrigt är jag mer än lovligt trött på att sitta inne och studera kurvor. Ser fram emot att ha tentan avklarad och slippa ha ångest så fort man inte sitter klistrad vid böckerna (läs: nu). Frihet stavas således söndag eftermiddag. Tips: Nacho Libre. Så hysteriskt rolig att det faktiskt gör lite ont: “Have I focused too much on my boots and all my fame and my stretchy-pants?”
Du och jag, Greider
Märklig rubrik kan tyckas. De gånger jag och Greider står på samma sida i en politisk fråga kan förmodligen räknas på en hand. Häromveckan förde Dala-Demokratens chefredaktör exempelvis fram det låga inflationsmålet som en av huvudförklaringarna till att vi torskade. Onyanserat, och väldigt förenklat. Däremot har jag alltid imponerats av hans litterära kapacitet (jazz- och blueskrönikorna i Arena) och analytiska skärpa. Gissar att det hänger på flanellskjortan och det lite mumlande, lätt kaotiska, sättet att uttrycka sig. Därför är förvåningen desto större att jag idag tycks befinna mig bakom samma barrikad som Göran Greider. I några korta kommentarer i dagens SvD kritiserar han nämligen utnämningen av den nya kulturministern, medan många andra tycks välkomna valet. Min begränsade snabbanalys är att Adelsohn-Liljeroth är ett sätt för Reinfeldt att spela ett säkert kort och undvika stora konflikter med Public Service-Sverige. Utan att fördenskull vara varken nymoderat eller särskilt politiskt mittenorienterad. Vad vi…