PJ Anders Linder är ute och cyklar – igen

Nu blir det så där härligt förutsägbart igen. Socialdemokratisk bloggare kritiserar borgerlig ledarskribent, om skatter och välfärd dessutom. Bear with me. Sveriges – tillsammans med Big P Wolodarski – meste marknadsentusiast gör i dagens ledarkrönika, titulerad “En stor stat skapar osäkerhet”, en poäng av att Sverige är och alltid varit fattigare än USA. Visserligen är de rikare rikare i USA men där finns det åtminstone inte lika många som är piss poor, menar Linder:

” [.. ] det som kännetecknar vårt samhälle [är] inte att de få har så mycket utan att de många har så lite.”

Säg vad? Sist jag kollade visade alla ekonometriska mätningar att Sverige är mer jämlikt än USA, både mätt i inkomster och marginell hushållsekonomi. GINI-koefficienten, ett mått på ojämlikhet i inkomster, är en erkänd metod för att illustrera skillnader i jämlikhet mellan länder. Kartan nedan visar tydligt att Sverige befinner sig på skalans lägsta nivå (gult), medan USA placerar på skalans mitt (turkost):

Men fine, PJ kanske blir lite obekväm när man börjar snacka om begrepp som jämlikhet. Han är ju trots allt ledarskribent för SvD. Så låt oss kika lite närmare på i vilken mån hans påstående om att “familjerna får använda en del av vad de tjänar till den dagliga driften, men resten ska gå till det offent­liga i skatt” har någon bäring i siffror och staplar. Det vanligaste måttet för att visa hur hushållen i ett samhälle konsumerar – och en finfin indikator på tillståndet i ekonomin – är den privata sparvkoten kontra sparskulden. Enkelt uttryckt beskriver den hur mycket ett hushåll väljer att spara över tid. Så här ser det ut i Sverige:

Trenden är förhållandevis stabil, och följer mer eller mindre ekonomins cykler. Här är motsvarande diagram för USA, med skulder i rött, sparande i blått:

Det vi ser är att trenden för sparande är nedåtgående, och att den har accelerat i takt med bolåne- och finanskrisen. Inte heller här är det möjligt att varken dra slutsatsen att det finns fler fattiga i Sverige, eller att den relativt höga skattenivån äter upp sparandet. Tvärtom visar diagrammen att sparandet är större i Sverige än i USA. Min slutsats skulle snarare bli den motsatta: den illa finansierade offentliga servicen i USA i kombination med en hög grad av egenfinansiering tvingar fram konsumtion av viktiga välfärdstjänster, som i sin tur tär på sparandet. En välfinansierad offentlig sektor med generell service ger både större kontunuitet över konjunkturcyklerna och skapar ett konsumtionsgolv över alla inkomstgrupper.

Det Linder försöker illustrera än klassisk borgerlig myt, nämligen den om den höga skattesatsens fattigdom. Genom att jämföra inkomster och skatter mellan länder, utan att inkludera förfinansierad välfärd, försöker man presentera en bild av ett fattig-Sverige. I USA däremot, menar man, är fattiga rikare än de fattigaste Sverige därför att de kan behålla mer av inkomsten. Problemet är bara att det inte kan kallas annat än ren lögn, såvida man man inte betraktar exempelvis sjukvård eller förskola som lyxkonsumtion. Verkligheten är inte lika enkel och smidig som i de nationalekonomiska teoriböckerna.

Men PJ Anders Linder ger inte upp. Han fortsätter att rapa upp samma extremliberala mantra om de låga skatternas och de oreglerade marknadernas frälsning och felfrihet. Runt omkring honom frustar och skummar finanskrisens vågor aggressivt, som ett omen om spiken i kistan för nyliberalismen som vi känner den. De flesta har för länge sedan övergett den otyglade kapitalismens livboj långt där ute på havet, men inte Linder. Han fortsätter bekräfta sina borgerliga dogmer genom att blint läsa samma ekonomiska rapporter, från samma blint ideologiska tankesmedjor. Kul för dig, PJ. Vi andra är intresserade av verkligheten.

Till dig, PJ: