Skarpt om pressad arbetsmarknad
Sitter på ett överraskande intressant seminarium med TCO i Almedalen, som går under namnet “Jakten på superarbetskraften”. I en nyligen författad rapport går författarna, bland annat TCO-utredaren Roger Mörtvik, igenom de faktorer som stöpt de förändrade förutsättningarna på arbetsmarknaden efter krisen på 1990-talet. Slutsatserna är slående. Först och främst konstateras det i rapporten att kraven i arbetslivet ökat parallellt med den snabba produktivitetstillväxten under de senaste 20 åren. En stigande tillväxt har kombinerats med ökad press på anställda och utslagningen har skärpts. Att arbeta handlar inte bara om att jobba vid skrivbordet på kontoret. Numera förväntas fler och fler sitta med laptopen i knät hemma efter arbetstid, liksom vara tillgänglig via mobilen långt inpå kvällen. Dessa trender är mer eller mindre uttalade från arbetsgivarens sida. För det andra har regeringens nedskärningar av försäkringssystemen gjort att varannan person i arbetskraften inte är med i a-kassan. Bland unga under 24 år är…
En sjuk logik
Som vanligt återfinns de mest intressanta nyheterna någonstans i marginalerna på morgontidningen. Som i dag. Så här står det exempelvis djupt inne i dagens upplaga av Dagens nyheter: “GREKLAND. Grekisk polis har hittat kropparna efter 16 migranter som drunknat i en flod längs den turkiska gränsen. De omkomna var en del av en större grupp som försökte ta sig till Grekland, de vuxna simmandes och barnen i båt. Grekland är en omfattande inträdesport för flyktingar till Europa.” Språket är torrt och spartanskt. Berättelsen hård och kompromisslös. Vilket samhälle tillåter människor att drunkna för att skydda de egna gränserna? Hur kommer det sig att världens rikaste region, skuldkris eller inte, ännu i dag förvägrar människor en framtid i värdighet? Och varför vågar inte fler driva frågan om en gemensam, liberal och rättssäker asyl- flyktingpolitik i Europa? Svaren från beslutsfattarna dröjer. Den europeiska flyktingdebatten går snarare bakåt. Närmare isolation och stängda gränser…
Down the backstreets
Ingen stad i USA har genomgått en så extrem förvandling som Detroit. Från att ha varit en blomstrande motormetropol med en snabbt växande befolkning liknar den i dag mest en spökstad. 1950 bodde närmare två miljoner personer i Detroit. I dag är samma siffra strax över 900 000. Inom loppet av ett decennium – en period som präglats av nedskärningar och konkurser inom fordonsindustrin – har 50 000 personer lämnat Detroit. Utvecklingen är lika delar häpnadsväckande som tragisk. I centrala Detroit står flera kontorsbyggnader tomma och stadens borgmästare aviserade nyligen att man planerar att riva flera hus som inte är lönsamma. Och mycket lite tyder på att det ska vända. De stora fordonskoncernerna Ford och Chrysler brottas fortfarande med en sviktande lönsamhet och har svårt att konkurrera med internationella bilmärken. GM, tidigare kronjuvelen i amerikansk bilindustri, togs förra året över av den federala regeringen. Ett gäng dokumentärfilmare har i tre…
Oväntat medhåll
Debatten om vinster i friskolorna har stormat friskt de senaste månaderna. Konfliktlinjen har mestadels följt förutsägbara mönster. Ideologiskt motiverad höger förespråkar laglöshet på friskolemarknaden. Benhård vänster är helt emot att skolor drivs i annan regi än offentlig. Och alla däremellan har en mer eller mindre nyanserad syn som problematiserar de negativa effekterna med dagens system. Som att bristen på insyn och kontroll gör att friskolor blir kostnadsdrivande för kommunerna. Att kvaliteten brister när målen är för kortsiktiga. Och att bristande planering skapar segregation och växande mentala klyftor mellan elever. I DAG FICK VINSTKRITIKERNA oväntat medhåll från DN:s ledarsida, närmare bestämt från Hanne Kjöller. I en ogenerad sågning av Stadshusets skolpolitik förklarar hon varför det är odemokratiskt och oärligt mot skattebetalarna att skolchefer och vd:ar kan plocka ut miljonvinster från välfärdsverksamheter. Vem hade trott det? SÅ HÄR SKRIVER HON i avslutningen till ledaren: “Den främsta förklaringen till fantastivinsterna hittas i Stadshuset…
En bok för några?
På dagens debattsida i DN:s kulturdel skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth med anledning av att författarförbundets ordförande, Mats Söderlund, argumenterat för att etablera fasta bokpriser för att sprida kulturen till fler. Och hon är både uppeldad och engagerad, möjligen för första gången som kulturminister. I sitt svar duckar Adelsohn-Liljeroth från att på ett sansat och nyanserat sätt diskutera verktyg för att tillgängliggöra böcker till alla delar av samhället. I stället skruvar hon upp tonläget och slår fast att fasta bokpriser på samma gång är “planekonomi” som “sätter bokmarknaden ur spel”. Systemet finns redan i omkring hälften av Europas länder, bland i Tyskland, Norge och Frankrike. Liksom fanns i Sverige till och med 1970. Förslaget är därmed varken speciellt nydanande eller kontroversiellt. Trodde jag. I stället hänvisar hon till att det bästa sättet att öka läsandet i Sverige är genom att ha en ökad tilltro till marknaden, och möjligen ett och annat “flexibelt…
Välkommen tillbaka, Keynes
Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel. Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska – och högst ideologiska – skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet.…
Var finns ledarskapet?
Damn that’s hot. Kurvan ovan illustrerar avvikelser i medeltemperaturen under perioden januari-december, från och med 1880 till och med dagens datum. Sammanställningen kommer från amerikanska National Climate Data Center och bilden kan inte penslas tydligare. Den globala förändringen i klimat och temperatur är långsiktigt strukturell och en bra bit över tidigare avvikelser. Tidigare mätningar har visserligen bekräftat farhågorna om klimatavvikelser, men ingen har kommit i närheten av så markanta förändringar. Siffrorna är speciellt intressanta med tanke på att president Obama under gårdagen deklarerade att världens ledare med största sannolikhet inte kommer lyckas nå en handlingskraftig överenskommelse innan årsskiftet. Huruvida det beror på att den amerikanske presidenten redan har tillräckligt svårt att sy ihop en sjukvårdsreform på hemmaplan eller på politisk realism är egentligen ointressant. Faktum kvarstår: utan att vara klimatfundamentalist är det lätt att inse att världen står inför en ekonomisk och ekologisk kris. Som kräver lösningar. I förra veckans nummer…
Norsk-svensk reformrörelse i tandem
Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut. Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och…
Sluta dalta med medelklassen – vässa samhällskritiken
De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken – och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ’em, join ’em. Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna…
Läge att kvickna till?
Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut. Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande. Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ. Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för…