Norsk-svensk reformrörelse i tandem
Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut. Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och…
Sluta dalta med medelklassen – vässa samhällskritiken
De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken – och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ’em, join ’em. Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna…
Läge att kvickna till?
Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut. Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande. Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ. Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för…
Regeringens skatteläckage och idétorka
Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel. Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med…
Konstaterande
De senaste dagarnas uppståndelse om att borgerliga bloggförfattare inte skriver om arbetslöshetsfrågan är rejält överhaussad. Och tröttsam. Allvarligt talat: Hur många ledande socialdemokrater pratade om ungdomsarbetslöshet när den senaste socialdemokratiska regeringen satt vid makten? Hur många vågade ifrågasätta de strukturella orättvisorna och diskrimineringen på arbetsmarknaden? Vem var beredd att kritisera partikamrater som inte tillräckligt offensivt skapade jobb? Få. Om några. I själva verket är det precis så den politiska logiken fungerar. Oppositionen lyfter fram de delar av verkligheten där regeringens politik tycks brista, ivrigt påhejade av sympatisörer på aktuell politisk kant. Och partimedlemmar, sympatisörer, proffstyckare och politiskt knutna bloggare på den andra planhalvan gör sitt bästa för att vinkla fram positiva nyheter från regeringens arbete. I den mån de överhuvudtaget finns. Det är inte konstigare än så. Problemet ligger snarare i att sympatisörer och bloggare tycks drabbas av någon form av kollektiv idéinfarkt så fort det egna partiet hamnar i…
Skit i driftsformen – fokusera på innehållet
Moderaten tillika landstingskandidaten Edvin Alam skriver om skillnader i socialdemokratisk respektive borgerlig skolpolitik. Hans slutsats är enkel; borgerligheten “ligger ljusår” före den socialdemokratiska idédebatten. Och kanske ligger det något i det. Men enligt min mening är det snarare så att borgerligheten och dogmatiker på vänsterkanten har en viktig sak gemensam: en blind övertro på att driftsformen i sig är ett egenvärde. Medan borgerligheten hetsar fram krystade privatiseringar menar en minoritet inom socialdemokratin att kommunala skolor är bättre per se. Bägge sidor på skolbarrikaden pekar därmed ut vem som producerar utbildningen snarare än vad den faktiskt levererar. I själva verket är det varken borgerligheten eller enögda debattörer vänsterut som sitter på svaren om hur skolan kan öka kunskapsnivån och fostra bättre rustade, och kritiskt ifrågasättande, medborgare. Varken en auktoritär femtiotalsskola eller mysigt proggfluff kommer i närheten av svar på några av utbildningssystemets gordiska knutar. De verkligt pragmatiska åsikterna om framtidens återfinns i…
Göteborgs-Posten ljuger om Krugmankritik
GP publicerar i dag en artikel med rubriken “Underkänt för Sveriges politik”. Ingressen lyder: “Regeringen Reinfeldts ekonomiska politik sågas av nobelpristagaren Krugman – och av Barack Obamas tyngsta ekonomiska rådgivare.” Det låter ju onekligen intressant. Men artikelns enda källa är i själva verket en kolumn som Paul Krugman skrev i New York Times 15 juli, med titeln “Stay the course.” Krugman driver den kloka tesen att USA måste bedriva en betydligt mer offensiv stimulanspolitik, främst via finanspolitiska mekanismer, för att mota recessionen i grind. I kolumnen lyfter han upp flera historiska exempel, däribland krisen i Asien och depresionen på 1930-talet, som belysande fond för dagens ekonomiska situation. Sverige nämns överhuvudtaget inte. I stället nämns Europa med ett mening: “Some, especially in Europe, argue that stimulus isn’t needed, because the economy is already turning around.” Så mycket för sågning av Sverige. Meningen är snarare tänkt som en referens till att europeiska…
Skuggan faller på Reinfeldt
Siffran över antalet arbetslösa fortsätter att svälla och än så länge är det svårt att se någon ljusning för den svenska sysselsättningen. Det är tydligt att regeringens ovilja att lansera ett fylligt stimulans- och investeringspaket för den svenska ekonomin har ett högt pris, närmare bestämt över en halv miljon människor som står utan jobb mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det faktum att regeringen gjort fel saker – under fel konjunkturcykler – är ett bevis så gott som något på att den borgerliga receptboken på krisbekämpning slagit hopplöst fel. När högkonjunkturen rusade och famlade allt närmare en överhettning valde finansminister Borg att överstimulera ekonomin med ofinansierade skattesänkningar som släppte alla hämningar i ekonomin. Hade regeringen i stället valt att spara lite mer av slantarna i stället för att göra en Fat Joe hade verktygslådan för en offensiv krispolitik sannolikt varit betydligt mer välfylld. På motsvarande ologiska sätt stramar…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Det omätbara valet
Ett av Sveriges minst pålitliga opinionsinstitut har genomfört en valundersökning inför det svårmätta Europaparlamentsvalet. Resultatet är att Moderaterna tokbackar, Socialdemokraterna går framåt något och att Piratpartiet landar på smått remarkabla 8 procent av röstandelen. Är det bara jag som har svårt att ta det här på allvar? Snarare än att försöka fånga in väljarsympatier via skakiga mätningar – i ett val där valdeltagandet dessutom är extremt lågt – borde mätinstituten fokusera på kvantitativa mått i de olika kampanjerna. Exempelvis skulle ett bra mått på partiernas valprestanda kunna vara gapet i engagemang; fler aktivister, sympatisörer och valarbetare signalerar troligen ett mer gediget stöd än att ett gäng grånande herrar (läs: Lundgren, Wibe & co) sörplar kaffe i en valstuga. Vidare medför den stora andelen osäkra väljare att mätningar som genomförs längre från valdagen spretar betydligt mer än när väljarflödena är mer förutsägbara. Det faktum att EP-valet både betraktas som lite abstrakt…