Desperat kampanj från näringslivet
I takt med att tonläget under årets avtalsrörelse trissats upp har bägge sidor lanserat annonskampanjer för att nå ut med den egna linjen. LO har bland annat markerat att den mest prioriterade frågan är uppjusterade kvinnolöner, exempelvis för Kommunals medlemmar. Svenskt näringsliv har å sin sida betonat att löneökningar i nuläget skulle hämma svensk tillväxt och därmed förvärra arbetslösheten. I dag har organisationen dessutom köpt upp helsidor i landets största dagstidningar för att ytterligare driva tesen om faran med löneökningar. Men den här gången genom att anta en betydligt mer konfrontativ ton, där LO anklagas för att “hålla tillbaka återhämtningen av svensk ekonomi.” Några av de största logiska fallgroparna är bland annat följande: SN påstår att löneökningar om fem procent höjer lönerna med 50 procent utanför industrin. Say what? Siffran är helt uppenbart tagen ur luften, utan hänvisning. SN påstår att Sverige har ett av de “största utanförskapen” bland “invandrare…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
403 000
Så många var arbetslösa under april månad. Det är en ökning med 2,3 procentenheter på ett år. Nu ligger den sammanlagda arbetslösheten på 8,3 procentenheter. Trots det fortsätter Reinfeldt & Borg sitta med armarna i kors och vägrar byta en dogmatisk linje i jobbfrågan mot pragmatiska och verklighetsförankrade reformer. Medan resten av världen investerar i trygghetssystemen, ökar arbetslöshetsförsäkringen och prioriterar jobb framför en balanserad budget blundar den borgerliga regeringen för Sveriges allvarligaste ekonomiska kris på decennier. Lösningar uteblir och krisen fördjupas. Hur var det, “En allians för jobb”? Snarare en allians för proppmätta villaägare som inte pallar städa. För det är nämligen så logiken fungerar: det finns uppenbarligen alltid pengar till mer eller mindre avvecklad fastighetsskatt, skattesubventioner till städhjälp och kraftigt reducerade skattesatser. Men så fort vanliga människor förlorar sina jobb, välfärden tärs av minskade resurser eller bostadsbyggandet avstannar är det plötsligt tvärt nej från finansdepartementet. Och faktum kvarstår. Så…
Norge visar vägen
Medan resten av Europa skramlar ihop till mediokra stimulanspaket som i bästa fall förändrar på marginalen levererar Norge en konkret och tydlig jobbreform på 6,5 miljarder NOK. Prioriteringarna är tydliga: mer pengar till kommunerna, storinvesteringar i forskning, tusentals nya utbildningsplatser och åtgärder för att vässa skola och välfärd. “Tørt” eller inte. Budgetdokumentet innehåller viktiga lösningar för att få ekonomin på fötter och lovvärda satsningar på de som drabbades först av krisen. Kontrasten gentemot Sverige kan knappast målas i ett tydligare skimmer. Medan den borgerliga regeringen brände ett fylligt överskott genom skattesänkningar mitt under brinnande högkonjunktur sparade Norge och väntade in dystrare tider. I dag står Anders Borg utan svar på den svenska krisen. “Dystra tider kräver försiktighet”, heter det. Klokt nog väljer Europas smartaste statsminister, Jens Stoltenberg, att signalera att den norska regeringen tar recessionen på allvar och investerar stort för att tackla jobbkrisen. Den socialdemokratiskt dominerade regeringen återuppfinner den…
Reinfeldt – en svensk Thatcher
I dag offentliggjordes siffror från A-kassornas samorganisation som visar att mer eller mindre alla arbetslöshetskassor kommer att slå i taket någon gång under nästa år. Anledningen är att a-kassan, på regeringens initiativ, kopplats till arbetslöshetsgraden inom branshen. För en medianlöntagaren i LO-familjen kan det innebära en månadsavgift om uppemot 500 kr. Lägg därtill att nivån och omfattningen i a-kassan urholkats så pass mycket att en stor andel av de långtidsarbetlösa – som dessutom förväntas bli fler – bara kommer att kunna räkna med 65 % av garantilönen. Liksom att klassklyftorna – mätt i inkomster och förmögenheter – ökat med 50 procent över alla inkomstgrupper de senaste 25 åren. Den pågående krisen och regeringens så kallade jobbpolitik riskerar därmed att skapa en permanent underklass och i grunden stöpa om den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Knappast en modest bedrift för en moderat statsminister. I helgen skrev DN dessutom om att antalet socialbidragstagare beräknas öka med…
Ett socialdemokratiskt mixtape
Socialdemokraternas skuggbudget – eller “Budget för jobb” som den kallas – är lite som valfritt rapmixtape. En snabb överblick gör att man blir nyfiken och pepp av en line-up/presentation som verkar smått spektakulär. Sedan lyssnar/läser man igenom det hela och landar i en känsla av det är ganska bra. Varken mer eller mindre. En och annan vers/punkt är fullständigt lysande, medan ackompanjemanget på det stora hela inte lyckas överraska eller presentera ett sammanhängande koncept. Resultatet blir en budget som inte lyckas nå fram, alldeles oavsett hur bra stora delar faktiskt är. Och låt mig vara tydlig. Mycket i budgetförslaget är bra. Förbannat bra. Problemet är bara att den inte andas den dos av optimism och framtidstro som behövs i kristider. Det saknas dessutom tydligt jobbskapande förslag, liksom en allvarlig ansats för att hantera klimatfrågorna. Ungdomslyftet är en finfin idé, men borde rimligen bara vara en del i ett större investeringspaket…