Skarpt om pressad arbetsmarknad
Sitter på ett överraskande intressant seminarium med TCO i Almedalen, som går under namnet “Jakten på superarbetskraften”. I en nyligen författad rapport går författarna, bland annat TCO-utredaren Roger Mörtvik, igenom de faktorer som stöpt de förändrade förutsättningarna på arbetsmarknaden efter krisen på 1990-talet. Slutsatserna är slående. Först och främst konstateras det i rapporten att kraven i arbetslivet ökat parallellt med den snabba produktivitetstillväxten under de senaste 20 åren. En stigande tillväxt har kombinerats med ökad press på anställda och utslagningen har skärpts. Att arbeta handlar inte bara om att jobba vid skrivbordet på kontoret. Numera förväntas fler och fler sitta med laptopen i knät hemma efter arbetstid, liksom vara tillgänglig via mobilen långt inpå kvällen. Dessa trender är mer eller mindre uttalade från arbetsgivarens sida. För det andra har regeringens nedskärningar av försäkringssystemen gjort att varannan person i arbetskraften inte är med i a-kassan. Bland unga under 24 år är…
Desperat kampanj från näringslivet
I takt med att tonläget under årets avtalsrörelse trissats upp har bägge sidor lanserat annonskampanjer för att nå ut med den egna linjen. LO har bland annat markerat att den mest prioriterade frågan är uppjusterade kvinnolöner, exempelvis för Kommunals medlemmar. Svenskt näringsliv har å sin sida betonat att löneökningar i nuläget skulle hämma svensk tillväxt och därmed förvärra arbetslösheten. I dag har organisationen dessutom köpt upp helsidor i landets största dagstidningar för att ytterligare driva tesen om faran med löneökningar. Men den här gången genom att anta en betydligt mer konfrontativ ton, där LO anklagas för att “hålla tillbaka återhämtningen av svensk ekonomi.” Några av de största logiska fallgroparna är bland annat följande: SN påstår att löneökningar om fem procent höjer lönerna med 50 procent utanför industrin. Say what? Siffran är helt uppenbart tagen ur luften, utan hänvisning. SN påstår att Sverige har ett av de “största utanförskapen” bland “invandrare…
Obamas misstag
I går meddelade Barack Obama att hans administration planerar att införa ett totalt utgiftsstopp på mer eller mindre samtliga offentliga verksamheter de närmaste åren. Syftet är att börja beta av på det astronomiska underskott som skenade iväg under Bushåren, vilket i dagsläget landar på runt 92 miljarder amerikanska dollar. Än så länge är det osäkert om förslaget blir verklighet, men beskedet från Obama markerar utan tvekan en tydlig kursändring. I dagsläget saknar omkring var tionde amerikan ett jobb, andelen som är beroende av matkuponger har ökat med 40 procent bara det senaste halvåret och stora delar av landets industrier går på tomgång. Förra årets stimulanspaket bidrog visserligen till att bromsa fallet i efterfrågan och kompenserade delvis för framför allt delstaternas kärva ekonomiska läge. Men redan i höstas stod det klart att det behövdes ytterligare omfattande investeringar för att skapa nya jobb och sporra investeringar och tillväxt. När arbetslösheten fortsätter att…
Välkommen tillbaka, Keynes
Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel. Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska – och högst ideologiska – skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet.…
Norsk-svensk reformrörelse i tandem
Gårdagens första stapplande timmar av den socialdemokratiska partikongressen har täckts till mättnadspunkten av såväl gamla som nya medier. Jag tänker därför inte ge mig på att ingående skildra eller analysera Monas tal. Några saker kan däremot konstateras. Det var ett förbannat välformulerat och ideologiskt tal som både lyckades med konststycket att knyta samman en idépolitisk överbyggnad för det socialdemokratiska partiet liksom kommunicera konkreta förslag gentemot väljarkåren. För första gången kändes det som att Mona lyfte i både stil och innehåll; talet blev inte bara ett uppradande av borgerliga akilleshälar och socialdemokratiska paradgrenar. I stället landade mer än en rad i magen. Den om klassamhället. Om den ökade barnfattigdomen. Och inte minst visionen om möjligheternas land. Till slut. Gårdagens öppning av, får man förmoda, en av Mona Sahlins viktigaste kongresser innehöll en kanske ännu viktigare berättelse om nästa kapitel för socialdemokratins idépolitiska sejour. Mer än en gång nämndes “idéernas kamp” och…
Sluta dalta med medelklassen – vässa samhällskritiken
De senaste veckorna har ett pärlband av utspel från socialdemokratiska företrädare presenterat reformförslag under förnyelseflagg. Det har handlat om allt mellan skatteavdrag för tjänstesektorn till ett avskaffande av LAS och en försiktighetsprincip i skattefrågan. Debattörerna har betonat vikten av att apellera till medelklassen för att vinna nästa val och helt enkelt skjuta frågor om klassklyftor, jämlikhet och en progressiv mångfaldspolitik åt sidan. Artiklarna har närmast präglats av en räddhågsenhet, ängslan och inte minst ett sviktande självförtroende inför den egna politiken – och trianguleringsverktygen har plockats fram. If you can’t beat ’em, join ’em. Problemet är bara att det är självbedrägeri. Inget politiskt parti vinner långsiktigt mark på anpassning och undfallenhet inför samhällets verkliga problem. I synnerhet inte socialdemokratin. Arbetarrörelsens styrka har historiskt varit att förmått fläta samman ideologiska principer om lika chanser för alla och en hög grad av ekonomisk utjämning med reformer riktade till hela samhället. Därför har Socialdemokraterna…
Läge att kvickna till?
Avståndet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har krympt till 5 procentenheter. Samtidigt ligger Sverigedemokraterna och skvalpar omkring fyra procent och skulle enligt den senaste mätningen få en vågmästarroll i riksdagen. Jag ska för en gångs skull avstå från att berätta om min frustration över den svenska socialdemokratins oppositionsroll. Ni har hört det förut. Den stora frågan är i stället varför Socialdemokraterna ännu inte lanserat ett vitalt och handlingskraftigt program för att både bekämpa krisen och vässa välfärdsstaten? I stället nappar partistrategerna på varje utspel som regeringen gör och triangulerar bort varje ansats till reformambitioner. Urvattnat, oseriöst och beklämmande. Jag hatar att behöva säga det, men utan nya och friska idéer och en tillkvicknad partiorganisation blir valet 2010 en obehaglig historia: förnyad borgerlig majoritet i kombination med ett xenofobiskt parti som släpar in flyttkartongerna i Sveriges högsta beslutande organ. Politik handlar om idéer och en vilja till förändring. Att vinna val för…
It ain’t over
De senaste dagarna har nyhetsflödet strösslats med positiva nyheter om allt från en högre förväntad efterfrågan till en avstannad arbetslöshetsförändring. Men det återstår fortfarande en hel del att beta av på listan innan allt är business as usual igen. I själva verket är det nu, på tröskeln till återhämtning, som saker och ting kan gå allvarligt snett. Arbetslösheten är fortfarande extremt hög och produktionsgapet för stort för att kunna se en markant återhämtning. Det i kombination med strama kreditutlåningar riskerar att strypa investeringar och hålla tillbaka den globala efterfrågan en bra bit in på hösten. Vilket i sin tur grumlar utsikterna för världens exportberoende ekonomier, däribland Sverige och Tyskland. Grafen nedan illustrerar med hjälp av procentuella förändringsvärden för högsta arbetslöshetsnivå att läget är allt annat än cheerio. f BNP-tappet har dessutom varit betydligt större än vad medierapporterna porträtterar. Känslan har nästan varit att krisen är tillfällig och kortvarig medan den…