Skarpt om pressad arbetsmarknad
Sitter på ett överraskande intressant seminarium med TCO i Almedalen, som går under namnet “Jakten på superarbetskraften”. I en nyligen författad rapport går författarna, bland annat TCO-utredaren Roger Mörtvik, igenom de faktorer som stöpt de förändrade förutsättningarna på arbetsmarknaden efter krisen på 1990-talet. Slutsatserna är slående. Först och främst konstateras det i rapporten att kraven i arbetslivet ökat parallellt med den snabba produktivitetstillväxten under de senaste 20 åren. En stigande tillväxt har kombinerats med ökad press på anställda och utslagningen har skärpts. Att arbeta handlar inte bara om att jobba vid skrivbordet på kontoret. Numera förväntas fler och fler sitta med laptopen i knät hemma efter arbetstid, liksom vara tillgänglig via mobilen långt inpå kvällen. Dessa trender är mer eller mindre uttalade från arbetsgivarens sida. För det andra har regeringens nedskärningar av försäkringssystemen gjort att varannan person i arbetskraften inte är med i a-kassan. Bland unga under 24 år är…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Party like it’s 1993
Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt. Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset.…
En europavision bortom 2009
Valet till Europaparlamentet har huvudsakligen handlat om den typ av frågor som ligger inom ramen för det nuvarande samarbetets befogenheter. De olika kandidaterna har profilerat sig inom områden som klimat, handel och diskriminering för att på olika sätt fånga potentiella väljares uppmärksamhet. Men vad som har saknats är en större diskussion om en mer sammanhängande vision för Europaprojektet. Var befinner sig EU om 25 år? Hur behöver maktdelningen se ut i framtiden för att tackla de stora framtidsfrågorna? Om vi menar allvar med en gemensam arbetsmarknad, varför kompletteras inte det med beskattningsrätt, överstatlig välfärd och medborgerliga rättigheter? Valrörelsen har allt för mycket handlat om att påverka unionens inriktning på marginalen och för lite om att våga pensla ut en glimt av framtiden. Å ena sidan kan det bero på att den svenska väljarkåren är erkänt kärv vad gäller allt som har med EU att göra. Å andra sidan gissar jag den…
Norge visar vägen
Medan resten av Europa skramlar ihop till mediokra stimulanspaket som i bästa fall förändrar på marginalen levererar Norge en konkret och tydlig jobbreform på 6,5 miljarder NOK. Prioriteringarna är tydliga: mer pengar till kommunerna, storinvesteringar i forskning, tusentals nya utbildningsplatser och åtgärder för att vässa skola och välfärd. “Tørt” eller inte. Budgetdokumentet innehåller viktiga lösningar för att få ekonomin på fötter och lovvärda satsningar på de som drabbades först av krisen. Kontrasten gentemot Sverige kan knappast målas i ett tydligare skimmer. Medan den borgerliga regeringen brände ett fylligt överskott genom skattesänkningar mitt under brinnande högkonjunktur sparade Norge och väntade in dystrare tider. I dag står Anders Borg utan svar på den svenska krisen. “Dystra tider kräver försiktighet”, heter det. Klokt nog väljer Europas smartaste statsminister, Jens Stoltenberg, att signalera att den norska regeringen tar recessionen på allvar och investerar stort för att tackla jobbkrisen. Den socialdemokratiskt dominerade regeringen återuppfinner den…
Intressant test
Margot Wallström facebookade om en ny grej som kommissionen lanserat, EU Profiler. Det är en klassisk politisk kompass som syftar till att hitta det parti som bäst passar inför EP-valet. Här är mitt resultat. Knappast speciellt förvånande att jag ligger i linje med socialdemokratin i socioekonomiska frågor, men är betydligt mer positiv till djupare integration av unionen. ..och det här ska tydligen indikera hur väl mina åsikter överensstämmer med Socialdemokraternas. Tydligast är att jag, som förespråkare av fri invandring, får noll på “Restriktiv invandringspolitik”-skalan. På samma sätt är det inte så otippat att jag får något mindre på “Restriktiv finanspolitik” mitt under pågående recession. “Liberalt samhälle” tickar förmodligen uppåt för att jag betonade medborgerliga fri- och rättigheter i testet. Att jag får lite mindre på “Lag och ordning” beror möjligen på att jag, i likhet med The Economist sedan 20 år tillbaka och 500 ledande ekonomer, förespråkar en legalisering av…
En heldag senare
Klev nyss in genom dörren, trött som få och med en Casio som visar 1:05. Efter en kvarts promenad från Gullmars är jag hemma igen, efter en köttig dag med politik. I dag var det nämligen budget-KF på Värmdö, mitt allra sista dessutom. Från och med typ nästa vecka är jag officiellt – och skatteverksmässigt – folkbokförd i Enskede. Rätt ska ju vara rätt. Och det blev lite knepigt att ha politiska förtroendeuppdrag i en kommun, samtidigt som jag pluggar/jobbar journalistiskt. Eller conflict of interest som snabbköpskassörskan skulle säga. Från ikväll minns jag mest tre saker: Fantastiska Annika som trots en tokförkylning ändå går upp och argumenterar mot försämringar i skolan. Med glöd. Peppa – och kommunalpolitiska junkien – Lasse som ställde hela den borgerliga majoriteten i skamvrån. Utan att tappa i ödmjukhet. Allra mest utmärkte sig dock kulturentusiasten, och hemsideredaktören, Lennart Karlsson, med sitt eleganta och tankeväckande inlägg om…