Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Reinfeldt – en svensk Thatcher
I dag offentliggjordes siffror från A-kassornas samorganisation som visar att mer eller mindre alla arbetslöshetskassor kommer att slå i taket någon gång under nästa år. Anledningen är att a-kassan, på regeringens initiativ, kopplats till arbetslöshetsgraden inom branshen. För en medianlöntagaren i LO-familjen kan det innebära en månadsavgift om uppemot 500 kr. Lägg därtill att nivån och omfattningen i a-kassan urholkats så pass mycket att en stor andel av de långtidsarbetlösa – som dessutom förväntas bli fler – bara kommer att kunna räkna med 65 % av garantilönen. Liksom att klassklyftorna – mätt i inkomster och förmögenheter – ökat med 50 procent över alla inkomstgrupper de senaste 25 åren. Den pågående krisen och regeringens så kallade jobbpolitik riskerar därmed att skapa en permanent underklass och i grunden stöpa om den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Knappast en modest bedrift för en moderat statsminister. I helgen skrev DN dessutom om att antalet socialbidragstagare beräknas öka med…
The comeback kids
Över all förväntan. Frustrationen över utvecklingen i socialdemokratin och arbetarrörelsen har ersatts av en smula optimism och framtidstro. Både Monas och Wanjas tal i dag lyckades ta avstamp i viktiga politiska frågor, en väsentlig samhällskritik och nyckelargument gentemot den borgerliga regeringen. Den där krypande, illavarslande magkänslan som ockuperat det socialdemokratiska medvetandet sedan någon gång i höstas har åtminstone hos mig utmynnat i något som bäst kan beskrivas i ordet ‘vändpunkt’. Förhoppningsvis kan vi lägga alla tafatta utspel bakom oss och börja presentera ett trovärdigt och vardagsförankrat framtidspaket för väljarna 2010. Kanske var det här precis vad socialdemokratin behövde; alerta ledare som idkar självkritik och engagerade och lojala medlemmar som backar upp när det är som tuffast. Det krävdes uppenbarligen en kris för att skärpa ledarskapet ett par snäpp och samla medlemsleden. Sträck på dig, rätta till rosen på kavajslaget och vädra morgonluft. Var stolt. Socialdemokratin är tillbaka. — På en…
En mätning säger ingenting
Däremot berättar ett mer strukturellt opinionsproblem, som pågått sedan i höstas, någonting viktigt om och till svensk socialdemokrati. Den främsta orsaken till att Socialdemokraterna tappat mark gentemot regeringen i återkommande mätningar är nämligen att den egna politiken saknas. I stället för att snickra ihop färska reformpaket och bryta ny mark återanvänder man antingen gamla förslag eller skuggar regeringens utspel. Signalen som skickas till svenska väljare är att socialdemokratin inte tillräckligt tydligt vågar stå för den egna politiken, liksom att den idépolitiska utvecklingen i partiet står blick stilla. Alldeles oavsett om det förhåller sig så eller inte. De utspel som både partiet och den rödgröna trojkan släpper tenderar dessutom att hela tiden hamna ett par steg efter regeringens agenda. That’s not how we roll. De borgerliga partiernas problem har historiskt sett varit att socialdemokratin haft tolkningsföreträde på en rad områden. Både jobb, välfärd och ordning och reda i statsfinanserna har, tills…