Däremot berättar ett mer strukturellt opinionsproblem, som pågått sedan i höstas, någonting viktigt om och till svensk socialdemokrati. Den främsta orsaken till att Socialdemokraterna tappat mark gentemot regeringen i återkommande mätningar är nämligen att den egna politiken saknas. I stället för att snickra ihop färska reformpaket och bryta ny mark återanvänder man antingen gamla förslag eller skuggar regeringens utspel. Signalen som skickas till svenska väljare är att socialdemokratin inte tillräckligt tydligt vågar stå för den egna politiken, liksom att den idépolitiska utvecklingen i partiet står blick stilla. Alldeles oavsett om det förhåller sig så eller inte. De utspel som både partiet och den rödgröna trojkan släpper tenderar dessutom att hela tiden hamna ett par steg efter regeringens agenda. That’s not how we roll.
De borgerliga partiernas problem har historiskt sett varit att socialdemokratin haft tolkningsföreträde på en rad områden. Både jobb, välfärd och ordning och reda i statsfinanserna har, tills nyligen, varit socialdemokratiska paradgrenar. Moderata partiledare har frustrerat försökt styra över debatten till den egna skattesänkarplanhalvan, utan att lyckas. Inför valet 2006 drog därför de borgerliga partiledarna slutsatsen att socialdemokratin vann val på att äga frågor och förskjuta den politiska prisman till den egna politikens styrkor. Att enbart kritisera en regering för presumtiva brister eldar möjligen upp övertygade partiaktivister, men övertygar inte nödvändigtvis potentiella väljare. Det är en sak att ha fina mätningar, en annan att stöpa om det politiska landskapet i grunden.
Val vinns genom att både lyckas formulera ett distinkt samhällsproblem och därefter lansera genomgripande lösningar på detsamma. Samhällsproblemet, liksom lösningen, bör dessutom vara en magfråga, det vill säga landa i en magkänsla hos väljare som bedömer och funderar på partiets förslag. Borgerligheten lyckades vinna valet 2006 genom att greppa en strukturell problematik på svensk arbetsmarknad, den om den låga sysselsättningsgraden, och föreslå förslag till förändringar. Och väljarna kände igen sig i beskrivningen.
Just nu befinner sig den svenska arbetarrörelsen i en sorts limbo; viljan att formera ett regeringsdugligt och progressivt alternativ finns men initiativkraften och förnyelsen känns i bästa fall halvhjärtad. Initiativ till reformförslag saknar en naturlig koppling till konkreta vardagsproblem, med ett fåtal undantag. Mona Sahlin är en kompetent partiordförande, en otroligt duktig kommunikatör liksom en modern idépolitiker. Men tyvärr präglas utspel av för mycket strategi och för lite magkänsla. Det är en politisk återvändsgränd att kirurgiskt dela upp nio miljoner medborgare i potentiella väljare, och formulera politiken därefter. I stället borde vi bedriva politik. Socialdemokratin skulle må bra av en partiordförande Sahlin som lyssnade mindre på partistrateger och mer på den egna magkänslan. En hel partikongress kan inte ha fel.
Socialdemokratins styrka har alltid varit att presentera en politik för hela samhället, en modell som överbrygger inneboende konflikter och ser potential och framtidstro där andra ser problem och hinder. På samma sätt är det hög tid att inse att partiet överskattar vikten av att spinna politiska idéer. Vettiga politiska förslag bär sig själva, oberoende av välformulerade pressmeddelanden eller genomstrategiska utspel. För mycket står på spel för att inte börja leda.
Tips till Mona:
Höj blicken från sandlådedebatterna med regeringen. Säg upp strategerna. Våga lita på den egna politiken. Forma ett brett, ambitiöst och progressivt program för framtiden. Tänk bortom pressmeddelanden och utspel för att få människor att lyssna nyfiket och intresserat på nya förslag. Våga väcka debatt. Omvandla socialdemokratin till morgondagens största idérörelse. Och se förbannat glad ut medan du gör det.
fortsätt blunda för era problem.. så kommer ni att förlora nästa val igen. Mona måste bort.