Skarpt om pressad arbetsmarknad
Sitter på ett överraskande intressant seminarium med TCO i Almedalen, som går under namnet “Jakten på superarbetskraften”. I en nyligen författad rapport går författarna, bland annat TCO-utredaren Roger Mörtvik, igenom de faktorer som stöpt de förändrade förutsättningarna på arbetsmarknaden efter krisen på 1990-talet. Slutsatserna är slående. Först och främst konstateras det i rapporten att kraven i arbetslivet ökat parallellt med den snabba produktivitetstillväxten under de senaste 20 åren. En stigande tillväxt har kombinerats med ökad press på anställda och utslagningen har skärpts. Att arbeta handlar inte bara om att jobba vid skrivbordet på kontoret. Numera förväntas fler och fler sitta med laptopen i knät hemma efter arbetstid, liksom vara tillgänglig via mobilen långt inpå kvällen. Dessa trender är mer eller mindre uttalade från arbetsgivarens sida. För det andra har regeringens nedskärningar av försäkringssystemen gjort att varannan person i arbetskraften inte är med i a-kassan. Bland unga under 24 år är…
Desperat kampanj från näringslivet
I takt med att tonläget under årets avtalsrörelse trissats upp har bägge sidor lanserat annonskampanjer för att nå ut med den egna linjen. LO har bland annat markerat att den mest prioriterade frågan är uppjusterade kvinnolöner, exempelvis för Kommunals medlemmar. Svenskt näringsliv har å sin sida betonat att löneökningar i nuläget skulle hämma svensk tillväxt och därmed förvärra arbetslösheten. I dag har organisationen dessutom köpt upp helsidor i landets största dagstidningar för att ytterligare driva tesen om faran med löneökningar. Men den här gången genom att anta en betydligt mer konfrontativ ton, där LO anklagas för att “hålla tillbaka återhämtningen av svensk ekonomi.” Några av de största logiska fallgroparna är bland annat följande: SN påstår att löneökningar om fem procent höjer lönerna med 50 procent utanför industrin. Say what? Siffran är helt uppenbart tagen ur luften, utan hänvisning. SN påstår att Sverige har ett av de “största utanförskapen” bland “invandrare…
Regeringens skatteläckage och idétorka
Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel. Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med…
Konstaterande
De senaste dagarnas uppståndelse om att borgerliga bloggförfattare inte skriver om arbetslöshetsfrågan är rejält överhaussad. Och tröttsam. Allvarligt talat: Hur många ledande socialdemokrater pratade om ungdomsarbetslöshet när den senaste socialdemokratiska regeringen satt vid makten? Hur många vågade ifrågasätta de strukturella orättvisorna och diskrimineringen på arbetsmarknaden? Vem var beredd att kritisera partikamrater som inte tillräckligt offensivt skapade jobb? Få. Om några. I själva verket är det precis så den politiska logiken fungerar. Oppositionen lyfter fram de delar av verkligheten där regeringens politik tycks brista, ivrigt påhejade av sympatisörer på aktuell politisk kant. Och partimedlemmar, sympatisörer, proffstyckare och politiskt knutna bloggare på den andra planhalvan gör sitt bästa för att vinkla fram positiva nyheter från regeringens arbete. I den mån de överhuvudtaget finns. Det är inte konstigare än så. Problemet ligger snarare i att sympatisörer och bloggare tycks drabbas av någon form av kollektiv idéinfarkt så fort det egna partiet hamnar i…
Investeringar – inte skattesänkningar – skapar jobb
Det senaste numret av Newsweek, en av världens i särklass bästa veckomagasin, innehåller en genial artikel om USA:s krisbekämpningspolitik. Artikelns huvudvinkel är att det krävs ökade investeringar inom den offentliga sektorn för att tackla krisen och recessionen. I texten lyfter skribenten fram lokala och regionala exempel där personer och organisationer med hjälp av pengar från stimulanspaketet lyckats skapa fler jobb inom exempelvis bygg- och järnvägssektorn. En annan viktig slutsats som artikelförfattaren lyfter fram är att det krävs en övergång till nya och gröna teknologier för att säkra en hög framtida sysselsättning. Men den verkligt intressanta delen av artikeln återfinns inte i textmassan. I anslutning till artikeln finns det nämligen en graf som visar hur mycket det kostar att skapa ett (1) jobb med hjälp av ytterligare offentliga utgifter respektive sänkta skatter. Så här ser det ut: Government spending to create one job: $ 92 000 Tax breaks to create one job:…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…