Regeringens skatteläckage och idétorka

Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel.

Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med offensiva offentliga investeringar och en expansiv finanspolitik hade bägge siffrorna sannolikt varit betydligt lägre.

Men någonstans i bakhuvudet på Borg och Reinfeldt gnagde det gamla vallöftet från 2006: jobben skulle bli fler. Det går nästan att föreställa sig hur de legat klarvakna inpå småtimmarna och vridit och vänt på hur väljarna dömer en regering som snällt satt sig på läktaren medan hundratusentals människor går utan jobb. Beskedet som kom under gårdagen – att ett sparsmakat kommunpaket ska kombineras med ytterligare skattesänkningar – är förmodligen resultatet av stats- och finansministerns sömnlösa nätter.

Utspelet är i grunden ett hopkok av nyliberal ekonomisk taktik och realpolitisk taktik. Regeringen inser att det krävs en mer aktivistisk ekonomisk politik för att kamma hem marginalväljare inför riksdagsvalet och då räcker det inte med att plocka fram det gamla hederliga skattesänkarverktyget. Genom att strössla kommunerna med pengar hoppas Reinfeldt och Borg att väljarna ska charmas än en gång.

Den mest uppenbara nackdelen med kursvändningen är att det är ett slöseri med skattemedel. Hade den borgerliga regeringen menat allvar med att använda de offentliga resurserna på ett ansvarsfullt sätt och minska budgetunderskottet hade de i stället lämnat nuvarande skattenivåer orörda. Att det inte finns resurser till att bekämpa arbetslösheten men uppenbarligen till att sänka inkomstskatten är ingenting annat än hyckleri. Skattesänkningar är dessutom beprövat ineffektiva då de med största sannolikhet hamnar på sparkonton eller för att lappa ihop dyra lån. Effekt på konsumtion och sysselsättning: minimal. Beräkningar visar att det krävs betydligt fler skattekronor i sänkt skatt jämfört med direktinvesteringar för att skapa jobb. Menar regeringen allvar med att mota krisen i grind och mejsla ut en politik för hög sysselsättning hade man blickat bortom 80-talets ekonomiska dogmer och tagit en titt på verkligheten. Nu fortsätter Sveriges politiska ledning i stället att blint lita sig till fluffiga låtsasteorier på bekostnad av hushållens ekonomiska framtid. Idéerna har tagit slut.

Läs även den utmärkta ledaren i Dagens Arena

Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, Regeringen, Reinfeldt, Arbetsmarknad, Jobb, Socialdemokraterna, Anders Borg