Och nu då?
Dödsskjutningarna i Tucson, Arizona, har rört upp en ordstorm i USA:s bägge politiska läger. Högern anklagar Demokraterna för att ignorera folkmajoritetens vilja och driva igenom en impopulär sjukvårdsreform “som placerar Amerika närmare Sovjet än frihetens ideal”. Vänstern, å andra sidan, menar att Tea Party-rörelsens hätska uttalanden snarast sporrar dårar till vansinnesdåd. Hur man än vrider och vänder på det tyder mycket på att skotten på Gabrielle Giffords har politiska undertoner, liksom de sex döda och ytterligare fjorton skadade. Få andra platser i USA, möjligen South Carolina och Oklahoma undantaget, har en så pass polariserad politisk karta som Arizona, något höstens kontroversiella lagstiftning inte minst understryker. Man behöver knappast vara konspirationsbuff för att dra slutsatsen att en demokratisk kongressledamot riskerar att utsättas för våld. Att Giffords dessutom vågat vara en högljudd förespråkare av tydligare reglering av vapeninnehav och en progressiv agenda i kongressen har varit en vagel i ögat i delstatens…
Reformhopp på skör tråd
Gårdagens beslut i det amerikanska representanthuset är ett viktigt startskott för att börja reformera ett av världens dyraste, mest komplicerade och ineffektiva sjukvårdssystem. Ett system som dagligen läcker extrema summor pengar via slöseri och lämnar en tredjedel av USA utan heltäckande försäkring. Lagförslaget, som klubbades igenom med röstsiffrorna 220-215, är långtifrån perfekt men innehåller åtminstone en offentlig komponent för att stabilisera kostnader och ge mer heltäckande premier. Glädjande men egentligen inte speciellt förvånande. Den stora vårdstriden har inte ens börjat. Desto mer förvånad blir jag när svenska medier, däribland Henrik Brors på DN, spänner bågarna och målar upp beslutet som en enorm framång. En och annan verkar rentav ha skalat av champagnefolien för sabrering. I själva verket hade ett avvisande från representanthuset inte varit annat än chockerande. Både för att demokraternas majoritet är betydligt större än i senaten – med övervägande del liberala ledamöter – men också för att institutionen i enlighet med…
Sjukvårdsfiasko eller historisk reform?
Den etablerade sanningen i amerikansk politik är dels att landet i grunden är konservativt, eller mitten-höger på det politiska spektret; dels att den befintliga majoriteten i representanthuset tenderar att vara aktivistisk medan senaten fungerar som en modererande, konsensusorienterad, motvikt. Varken republikanska excesser eller omfattande demokratiska reformprogram har historiskt lyckats kombinera en majoritet i kongressen med 60 röster även i senaten. Mycket tyder på att samma mekanismer äger rum i den nuvarande debatten om landets framtida sjukvårdsmodell. Representanthuset, som har en inte obetydlig del progressiva demokrater, kommer med största sannolikhet mejsla ut och rösta igenom ett sjukvårdspaket med public option, det vill säga en offentligt finansierad vård som konkurrerar med de privata försäkringslösningarna. Reforminitiativet har brett stöd i både det demokratiska partiet och i Vita huset, ivrigt påhejat av landets 44:e president. Senaten är å andra sidan en helt annan historia. Den traditionstyngda kammaren befolkas av en väsentlig andel så kallade…
Barack Obama Demokraterna Kongressen Newt Gingrich Politik Ronald Reagan Samhälle Senaten Sjukvård USA
Frihetens pris
Som sympatisör av det tankekitt som hör hemma på den vänstra halvan av det politiska spektret förvånas jag inte sällan av den naivitet och människofrånvända nationalism som präglar vänsterns och den progressiva rörelsens syn på internationella frågor. Bistånd, humanitär hjälp och demokratiprojekt ses som självklara länkar i en välståndsalstrande utrikespolitik, men så fort det kommer till militära eller säkerhetsrelaterade ingripanden plockas argument om om så kallad folkrätt – som egentligen borde heta statsrätt – och mer eller mindre diffusa självständighetsklausuler fram. Historien kryllar av exempel på hur i övrigt demokratiskt och humanistiskt sinnade individer inom den breda vänstern blundar för diskriminering, förtryck och massförföljelser i totalitära och korrupta regimer. Utvecklingen som skett sedan 11 september 2001 kallas i bland för en “ny era”, en värld som över en natt stöptes om med fundamentalt annorlunda logik och uttryckssätt. I själva verket fungerade terroristattackerna 11 september som en historisk kompressor, eller tidsaccelerator…
Afghanistan Al Qaida Barack Obama EU Hizbollah Internationellt Pakistan Politik Samhälle Terrorism USA
När vidgade klyftor är målet
Från 9 till 22 procent. Så mycket har den rikaste procentens andel av inkomsterna ökat med i USA mellan åren 1976 och 2005. Eller annorlunda uttryckt: så mycket har inkomstklyftorna ökat under samma period. Anledningen till att inkomsterna skiftar så pass mycket över tid kan sammanfattas i ett ord: skatt. Närvaron eller frånvaron av marginalskatter på höga inkomster genererar ett mer eller mindre jämt utfall av inkomster. Perioder av högre beskattning av resulterat i en spridning av inkomster över hela spektret, medan låga skattenivåer ökat avståndet mellan den rikaste och fattigaste procenten. Sambandet förklaras enklast i diagramform: Tydligare kan det knappast bli. Den fattigaste andelen av USA:s befolkning, den två lägsta inkomstdecentilerna, har haft en sparsam inkomstökning om 6 procent. Den rikaste procenten av befolkningen, å andra sidan, har sett sina inkomster öka med hela 176 procent under samma tid. Samtidigt har den produktivitetshärledda tillväxten ökat markant, enligt nedan: Med…
Obamas 100 första dagar – Carter eller Roosevelt?
Onsdag markerar 100 dagar in på Obamas, förhoppningsvis första, presidentperiod. Men redan dagarna före den officiella hundradagarströskeln dissekerar och analyserar proffstyckare den första regeringstiden. Progressiva krönikörer lyfter fram de stora reformanspråken och jämför Obama med giganter som FDR och Lyndon B Johnson. Ivrigast att knattra fram en genomgående hyllningsartikel var Jonathan Alter på Newsweek. Konservativa språkrör, å andra sidan, menar att hans spretiga och än så länge luftiga agenda mer liknar inledningen till Jimmy Carters katastrofala presidentskap. Slaget om verklighetsbeskrivningen fortsätter. Och som vanligt i polariseringens och skyttegravsjournalistikens USA saknas alltför ofta de konstruktiva nyanserna; varken ensidiga hyllningar eller konsekventa ryggradssågningar tenderar att vädra de verkligt intressanta perspektiven på Barry-O:s första tid som president. De första 100 dagarna är viktiga därför att de markerar vilka ambitioner administrationen har, liksom i vilken mån USA:s 44:e president lyckats översätta en framgångsrik presidentkampanj med ett fylligt regerande. Presidentskapets första period blir dessutom än…
Gyllene chans för USA:s fackföreningsrörelse
I dag introducerar Tom Harkin, demokratisk senator från Iowa, ett lagförslag i Senaten om att utöka möjligheten att starta och ingå i fackföreningar på amerikanska arbetsplatser. Förslaget, Employee Free Choice Act, stötte på motstånd från republikanska företrädare opinionsbildare redan under förra årets valrörelse och kallades bland annat för “förtäckt socialism”, “recessionsförlängare” och “jobbdödare”. Lika nyanserat som vanligt, med andra ord. Om lagförslaget blir verklighet skulle det räcka med en enkel majoritet för att bilda fackföreningar på företag och arbetsplatser. Employee Free Choice Act förbjuder dessutom trakasserier, diskriminering eller uppsägning som en följd av medlemskap i facket. Faktum är att arbetsgivaren får betala 20 000 USD i de fall av bevisade kränkningar gentemot enskilda. Förslaget är utan tvekan ett av de viktigaste på många år, inte minst i relation till åtta mörka år med USA:s fackföreningsfientlige 43:e president. Förhoppningsvis kan det bidra till att förändra en cementerad och ofta negativ bild…
Daschle
Förbannat synd för lite skattestrul. Tom Daschle var troligen den som bäst skulle kunna lirka en angelägen och kritisk sjukvårdsreform genom utskott, kommittéer och en bikameral kongress. Vad händer nu? Med en djupare recession än vad de flesta bedömare hade räknat med för bara en månad sedan står mycket på spel.
Debatt två är över – och McCain famlar fortfarande i mörkret
Var uppe och kikade på debatten i natt, och Obama vann igen. Om än knappt. McCain lyckades nämligen riktigt bra under utrikesdelen, inte minst frågorna om Ryssland där han kommunicerade erfarenhet och principfasthet. Men där slutade det. Både ekonomin och sjukvården blev närmast öppet mål för Obama. Hans inlägg var mer konkreta och innehöll specifikt innehåll om föreslagna reformer, direktadresserat till väljarna. John McCain försökte måla upp kontraster mot Obama, men framstod mest som tjurig och bitter. McCain föreslog visserligen frysta offentliga utgifter och statliga övertaganden av lån, men utan att nå fram till tittarna. Utslaget i debatten avspeglade sig både i fokusgruppsundersökningen som gav seger till Obama, liksom CNN:s telefonundersökning strax efteråt. John McCain lyckades däremot klämma ur sig det krystade “My friends” efter varannan mening. Det kanske skulle verka gemytligt, eller nåt. Dessutom tvingade han hela tiden fram det där obehagliga, stela, skrattet efter presumtivt fyndiga one-liners. Och…
Barack Obama Demokraterna John McCain Politik Presidentvalet Republikanerna USA