Specter till Demokraterna
Arlen Specter (D-Pennsylvania): Och kongresstalman Pelosis reaktion: Eric Sundström skriver om partibytet här, men personligen är jag inte så övertygad om att Specter representerar någonting annat än en klassisk opportunist. Eller ‘hack’ som det så fint heter. Även om han är mittenorienterad politiskt saknar han ett kontinuerligt röstmönster i Senaten. Snarare har han vänt kappan efter vinden och försökt maximera karriärmöjligheterna i de stora politiska frågorna. Samtidigt pekar mycket på att han nu kommer att gå in för att ytterligare profilera sig som en demokrat, i syfte att konsolidera sin plats i startfältet i nästa års primärval. Och det i sig – i kombination med Al Franken – skulle kunna ge Demokraterna de 60 röster som behövs för att få igenom exempelvis en sjukvårdsreform och mer pro-fackliga reformer (något som Specter tidigare motsatt sig). Allra viktigast är dock att det är ett hårt slag mot ett redan sargat republikanskt parti…
Att vara republikan är ju så, eh, hip hop?
Krympta aborträttigheter. Envist motstånd till alla delar av stimulanspaketet och budgeten som gynnar låginkomsttagare. Envist bifall till permanenta skattesänkningar för den rikaste decentilen. Stängda gränser. Monstruösa satsningar på försvaret. Ett avskaffande av positiv särbehandling vid ansökningar. Samtliga republikanska adelsmärken. Trots det försöker Michael Steele, republikanernas nyvalde ordförande, i en diskussion med DL Hughey och Public Enemys frontrappare Chuck D sälja in Grand Old Party, som mer eller mindre har patent på att driva frågor som gynnar en vit, välbeställd, övre medelklass, som ett mysigt och folkligt parti för hiphopgenerationen. Resultatet blir en blandning av pinsamma försök att verka gata (“I grew up on 8th Street right here in DC”) och beundransvärda inslag av självdistans. Kredd till Steele för att han ställde upp.