Ett av många skäl att ogilla Joe Lieberman
Bakgrund: Joe Lieberman, partilös senator och tidigare demokrat, har gjort sig känd för att befinna sig en bra bit högerut från medeldemokraten i senaten. Som Al Gores val till vicepresidentkandidat år 2000 utlöste han chockvågor i det demokratiska partiet, som närmast betraktade honom som den amerikanska politikens Judas. Med visst fog, ska tilläggas. Inför senatsvalet 2006, på den tiden då Lieberman fortfarande titulerade sig demokrat, nominerades en annan kandidat fram i det demokratiska primärvalet. Snopet, tänkte Joe, men ställde helt enkelt upp som oberoende kandidat i stället. Och vann. Generellt har han röstat med demokraterna i inrikespolitiska frågor, men hökat loss rejält i utrikes- och försvarsfrågor. Spiken i kistan blev för många när Lieberman släppte alla hämningar och blev kampanjkompis med John McCain under förra årets presidentkampanj. Under kampanjens sista hektiska veckor höll han tal för McCain så gott som dagligen. Något som sannolikt retat upp i synnerhet liberala demokrater…
Specter till Demokraterna
Arlen Specter (D-Pennsylvania): Och kongresstalman Pelosis reaktion: Eric Sundström skriver om partibytet här, men personligen är jag inte så övertygad om att Specter representerar någonting annat än en klassisk opportunist. Eller ‘hack’ som det så fint heter. Även om han är mittenorienterad politiskt saknar han ett kontinuerligt röstmönster i Senaten. Snarare har han vänt kappan efter vinden och försökt maximera karriärmöjligheterna i de stora politiska frågorna. Samtidigt pekar mycket på att han nu kommer att gå in för att ytterligare profilera sig som en demokrat, i syfte att konsolidera sin plats i startfältet i nästa års primärval. Och det i sig – i kombination med Al Franken – skulle kunna ge Demokraterna de 60 röster som behövs för att få igenom exempelvis en sjukvårdsreform och mer pro-fackliga reformer (något som Specter tidigare motsatt sig). Allra viktigast är dock att det är ett hårt slag mot ett redan sargat republikanskt parti…
Oraklet Krugman
Jag har skrivit om den tidigare, men den är så pass bra att den förtjänar ännu ett inlägg. Någon gång under förra veckan damp nämligen Paul Krugmans Conscience Of A Liberal – Reclaiming America From The Right ned i hallen. Och igår läste jag ut den. Boken är utan att överdriva bland det bästa jag läst om ekonomi och politik. Någonsin. Förutom att den tydligt, enkelt och konkret beskriver den ekonomiska utvecklingen i USA från sent 1800-tal till och med i dag lyckas den även koppla samman komplicerade ekonomiska mönster med politiska trender. Men mest intressant är att tillväxten varit som högst under perioder där inkomstfördelningen varit förhållandevis jämn – eller åtminstone mindre ojämn – och skatterna höga med amerikanska mått mätt. En annan viktig förklaringsfaktor till en växande ekonomisk kaka har också varit den amerikanska fackföreningsrörelsen. Högre lägstalöner tenderar nämligen att minska löneskillnaderna både inom lönekollektivet och på arbetsmarknaden…
Nu gäller det
Idag inleds det amerikanska kongressvalet till senaten och representanthuset. CNN sänder “America Votes 2006” live (typ valvaka) från och med 01:00 svensk tid på CNN och Eric Sundström – som faktiskt befinner sig i möjligheternas land – rapporterar från sin blogg. Missa inte det. Av nästan lika stor betydelse är att jag lyckats knipa ett signerat exemplar av Uffes senaste alster “Högtryck” på LP. Bild dyker upp inom kort.