Jag har skrivit om den tidigare, men den är så pass bra att den förtjänar ännu ett inlägg.
Någon gång under förra veckan damp nämligen Paul Krugmans Conscience Of A Liberal – Reclaiming America From The Right ned i hallen. Och igår läste jag ut den. Boken är utan att överdriva bland det bästa jag läst om ekonomi och politik. Någonsin.
Förutom att den tydligt, enkelt och konkret beskriver den ekonomiska utvecklingen i USA från sent 1800-tal till och med i dag lyckas den även koppla samman komplicerade ekonomiska mönster med politiska trender. Men mest intressant är att tillväxten varit som högst under perioder där inkomstfördelningen varit förhållandevis jämn – eller åtminstone mindre ojämn – och skatterna höga med amerikanska mått mätt. En annan viktig förklaringsfaktor till en växande ekonomisk kaka har också varit den amerikanska fackföreningsrörelsen. Högre lägstalöner tenderar nämligen att minska löneskillnaderna både inom lönekollektivet och på arbetsmarknaden som helhet.
Han jämför också perioden före Roosevelts New Deal (som han kallar för Gilded Age) med Bushadministrationens senare år. Fina siffror som ackompanjeras med ökade klyftor urholkar medelklassen och hotar tillväxten långsiktigt, menar Krugman. Parvisa jämförelser mellan olika perioder i USA:s historia pekar entydigt på att jämlikhet som politiskt mål gynnar den ekonomiska utvecklingen. Jämlikhet är lönsamt, med andra ord. Staten bör ha en mer aktiv roll i ekonomin och traditionell ekonomisk teori har inte bara fel om den nuvarande krisen, utan förordar dessutom skadliga reformlösningar på strukturella ekonomiska problem.
Krugmans bok representerar en frisk fläkt av idéer som ligger nära den breda progressiva vänster som dels finns inom det demokratiska partiet och dels inom den uppsjö av tankesmedjor och organisationer som verkar runt om i landet. Han uppmanar varje vän av jämlikhet att våga lite på politikens kraft och dynamik som ett instrument att vidga samhällets livschanser. Bokens ekonomisk grundsten är därmed gjuten i en modern tappning av keynesianismen och representerar en modell som är naturlig för den amerikanska liberalismen (läs: progressiva vänstern), den europeiska socialdemokratin och den latinamerikanska Lulasocialismen.
En annan slutsats är att varken Reagans eller Clintons perioder av imponerande tillväxttal stärkte låg- och medelklassens reallöner. Tvärtom sjönk realinkomsterna för hushållen, samtidigt som inkomstspridningen sköt iväg. När klyftorna blir för stora hotas både det sociala kittet i samhället och möjligheten till offentliga reformer. Krugman argumenterar i stället för att förutsättningen för en långvarig ekonomisk expansion är en mer aktiv välfärdsmodell, högre löner, en starkare fackföreningsrörelse och en allomfattande sjukvård. Dessutom lyckas han, ett par månader innan finanskraschen, förutse problemen på såväl husmarknaden som inom bank- och finansvärlden. På pricken.
Kan man införa en finansminister för hela världen?