Reinfeldt – en svensk Thatcher

I dag offentliggjordes siffror från A-kassornas samorganisation som visar att mer eller mindre alla arbetslöshetskassor kommer att slå i taket någon gång under nästa år. Anledningen är att a-kassan, på regeringens initiativ, kopplats till arbetslöshetsgraden inom branshen. För en medianlöntagaren i LO-familjen kan det innebära en månadsavgift om uppemot 500 kr. Lägg därtill att nivån och omfattningen i a-kassan urholkats så pass mycket att en stor andel av de långtidsarbetlösa – som dessutom förväntas bli fler – bara kommer att kunna räkna med 65 % av garantilönen. Liksom att klassklyftorna – mätt i inkomster och förmögenheter – ökat med 50 procent över alla inkomstgrupper de senaste 25 åren. Den pågående krisen och regeringens så kallade jobbpolitik riskerar därmed att skapa en permanent underklass och i grunden stöpa om den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Knappast en modest bedrift för en moderat statsminister.

I helgen skrev DN dessutom om att antalet socialbidragstagare beräknas öka med 50 procent till och med 2012. Reportaget genomfördes i Sandviken, en klassisk industriort, där både sjukskrivna och arbetslösa som inte har råd med a-kassan tvingades ta socialbidrag för att överhuvudtaget överleva. Och mönstret känns igen överallt i Sverige. Socialbidraget kan mycket väl bli en form av catch-all-bidrag för den femtedel av samhället som saknar jobb eller på ett eller annat sätt tillhör samhällets otursamma.

Men några jublar sannolikt av siffrorna. Reinfeldt, Borg och de nyliberala tankesmedjorna borde vara nöjda över att en genial strategi ser ut att lyckas. Genom att sänka nivån och omfattningen i a-kassan tippas balansen över till förmån för arbetsgivarna; facket får en svagare förhandlingsställning. Den dyrare avgiften gör även att många inte har råd att vara med i a-kassan, och heller inte i facket. På motsvarande sätt gröps legitimiteten för fackföreningsrörelsen ur när medlemmarna blir färre. Och sist men inte minst skapar en försämrad a-kassa ett negativt lönetryck som hyvlar ner ingångslönerna över hela spektret.

Jag har sagt det förut:

Sänkt a-kassa föder inte högre sysselsättning. Slopade skatter för det högsta inkomstsegmentet skapar ingen ny tillväxt. Och en arbetsmarknad som vägleds av arbetsgivarnas godtycke kommer aldrig att komma till bukt med västvärldens näst högsta ungdomsarbetslöshet.

Har vi inte kommit längre än så? Är det fortfarande 1980?

En balans på arbetsmarknaden med starka fackföreningar, en hög utjämning av inkomster och omfördelande skatter är de bästa ingredienserna för långsiktig tillväxt som ger fler människor verktyg att forma sina liv. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Regeringens mål är naturligtvis att en gång för alla skjuta LO i sank och etablera en arbetsmarknad på arbetsgivarnas villkor. Alldeles oavsett hur mycket Reinfeldt, Borg och Litton säger sig värna om den så kallade svenska modellen – som i själva verket är en socialdemokratisk modell – torde det vara uppenbart att målbilden mer liknar Thatchers regeringsår än den pragmatiska mittenretorik som Moderaterna & co gick till val på.

För på samma sätt som Storbritanniens premiärminister lyckades smula sönder en av världens bäst organiserade fackföreningsrörelser är Sveriges regering också ute efter att vingklippa en av de viktigaste länkarna i svensk arbetarrörelse. Skillnaden består snarare i att Fredrik Reinfeldt väljer en mindre konfrontantiv retorik och politik, liksom att Margaret Thatcher hade betydligt mer hår och swag. I stället låter han Anders Borg mejsla ut ekonomiska mekanismer som per automatik kommer att driva människor från fackligt medlemskap till fattigjobb. Well played.

Frågan är om svensk socialdemokrati är kapabel att axla rollen som ett regeringsvärdigt alternativ, med framtidsinriktade, progressiva och generella reformer som återupprättar det sociala kitt som byggt den moderna välfärdsstaten och lagt grunden för årtionden av tillväxt. Som det är nu verkar partiorganisationen alltför lamslagen av internt gruff och tröttsamt övertaktiserande. Svensk politik skulle må bra av en opposition som tar ställning för den femtedel av befolkningen som drabbas allra hårdast av regeringens politik. Som blir en röst för de utsatta och en leverantör av vår tids vassaste välfärd.

Ska det vara så svårt?

Intressant om Politik, Samhälle, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Ekonomi, Arbetsmarknad, Arbetsförmedlingen