Över all förväntan.
Frustrationen över utvecklingen i socialdemokratin och arbetarrörelsen har ersatts av en smula optimism och framtidstro. Både Monas och Wanjas tal i dag lyckades ta avstamp i viktiga politiska frågor, en väsentlig samhällskritik och nyckelargument gentemot den borgerliga regeringen. Den där krypande, illavarslande magkänslan som ockuperat det socialdemokratiska medvetandet sedan någon gång i höstas har åtminstone hos mig utmynnat i något som bäst kan beskrivas i ordet ‘vändpunkt’. Förhoppningsvis kan vi lägga alla tafatta utspel bakom oss och börja presentera ett trovärdigt och vardagsförankrat framtidspaket för väljarna 2010. Kanske var det här precis vad socialdemokratin behövde; alerta ledare som idkar självkritik och engagerade och lojala medlemmar som backar upp när det är som tuffast. Det krävdes uppenbarligen en kris för att skärpa ledarskapet ett par snäpp och samla medlemsleden.
Sträck på dig, rätta till rosen på kavajslaget och vädra morgonluft. Var stolt. Socialdemokratin är tillbaka.
—
På en annan not så håller jag som bäst på att flytta över bloggen till en annan server och byta publiceringsverktyg. Således kan det bli lite instabilt här de närmaste dagarna.
Vad snackar du om? halva publiken på norra bantorget buade ju när hon talade. Kallar du det sammanhållning?
Men, snälla. Man hör vad man vill höra. Jag var där och en förkrossande majoritet där hurrade, inte buade. Och, det är väl mer ett tecken påf ramgång än mtogång när syndikalister buar?
Det är tydligt att Peter inte var där. Det var en klick på 10-15 pers som buade, en grupp som tagit sig dit bara för att förstöra. De var inte socialdemokrater eller LO medlemmar dagen innan de kom dit och de var det inte när de var där.
Det jag menar är att ditt påstående är som om jag skulle säga att Alliansen inte har någon sammanhållning om jag gick till något de anordnade och buade. Jag är SSUare…
Peter:
Precis som J och Y sagt så rörde det sig knappast om några omfattande buanden eller missnöjesyttringar från mötesdeltagarna. Tvärtom var det planterade personer från bland annat AFA, Antifascistisk front, som störde Wanjas tal.
Därutöver är det förstås så att den senaste tidens skakiga utveckling för arbetarrörelsen fött en berättigad och viktig kritik. Ska socialdemokratin klara av att översätta opposition till regeringsställning behöver gräsrötterna peppas. Och övertygas.
Men min bild av firandet är ändå att det präglades av bra stämning och överväldigande uppslutning. Kanske krävs det en liten kris för att väcka rörelsen till liv igen?