Märklig rubrik kan tyckas. De gånger jag och Greider står på samma sida i en politisk fråga kan förmodligen räknas på en hand. Häromveckan förde Dala-Demokratens chefredaktör exempelvis fram det låga inflationsmålet som en av huvudförklaringarna till att vi torskade. Onyanserat, och väldigt förenklat. Däremot har jag alltid imponerats av hans litterära kapacitet (jazz- och blueskrönikorna i Arena) och analytiska skärpa. Gissar att det hänger på flanellskjortan och det lite mumlande, lätt kaotiska, sättet att uttrycka sig.
Därför är förvåningen desto större att jag idag tycks befinna mig bakom samma barrikad som Göran Greider. I några korta kommentarer i dagens SvD kritiserar han nämligen utnämningen av den nya kulturministern, medan många andra tycks välkomna valet. Min begränsade snabbanalys är att Adelsohn-Liljeroth är ett sätt för Reinfeldt att spela ett säkert kort och undvika stora konflikter med Public Service-Sverige. Utan att fördenskull vara varken nymoderat eller särskilt politiskt mittenorienterad. Vad vi i stället betraktar är en långsam process där gamla bunkergäng inom Moderata samlingspartiet aspirerar på större inflytande över regeringspolitiken. Bildt torde gnugga händerna.
Jag väntar bara på att Bo Lundgren och Per Unkel ska ta plats så är bunkern återigen intakt. O ve!