DN fixar grafiken i Paint
“Reporäntan pressas till en halv procent”, lyder rubriken till huvudnyheten på DN.se. Här ovan är en skärmdump som visar bilden som nätredaktören uppenbarligen tyckte skulle ackompanjera texten väl. Eh. Alltså, allvarligt. Först och främst är det inte 1997 längre; det finns ingen giltig ursäkt för att använda pixliga illustrationer. Inte ens på webben. För det andra måste det finnas tusen andra bilder som bättre symboliserar en räntesänkning än ett brungrått städ (ska det väl vara?) som klämmer ihop ett skuggat procenttecken. Step your game up. För övrigt vittnar de historiskt låga räntenivåerna om att penningpolitikens verktygslåda snart är tom. Det är dags att inse att finanspolitiken måste ges en större roll för att kunna skapa jobb och dämpa krisen. Räntesänkningar i sig skapar inte en långsiktigt hållbar tillväxt.
So Watcha Sayin’?
Vissa frågor och uttalanden av principiell karaktär kan göra mig genuint förbannad. Tobias Billströms senaste utspel på DN debatt lyckas med all önskvärd tydlighet exemplifiera just den känslan. Inlägget är ingenting annat än en medveten provokation. Dels för att bredda den moderata väljarbasen i de främlingsfientliga sumpmarkerna; dels för att söka förflytta fokus från de verkliga och mer strukturella problem som drabbar Sverige i dag. Ekonomisk kris, någon? I själva verket är Moderaterna livrädda för den ekonomiska krisen och spelar ut invandrarkortet för att försöka styra över debatten på en främlingsfientlig planhalva. En riktig analys är snarare att regeringen misskött och underskattat krisens djup och dimensioner på bekostnad av låg- och medelinkomstagare. Sverige är ett kluvet land och där trender i både inkomster och förmögenheter förstärker klyftorna ytterligare. I stället för att utveckla välfärden, satsa på gröna lösningar inom industrin och satsa oss ur krisen sker det en successiv tillbakagång.…
När klyftorna blir för stora
I dagens DN är det ett stort tema om Rosengård där reportrar grävigt och redigt fått uppgiften att bege sig ut i den där verkligheten alla pratar om. Ni vet, den där exotiska, lite farliga men i förlängningen onåbara förorten som ligger insprängd någonstans bortom medelklassens villamattor. De där andra som inte riktigt är som vi, men som brukar bråka och ställa till besvär. Nu hade alltså DN bestämt sig för att åka ut till till Rosengård för att samtala, förstå, dissekera. Fine, tänkte jag, det är väl rätt och riktigt att ge Rosengård en så pass stark nyhetsvärdering om allmänintresset finns. Det kanske till och med kunde bli bra. Problemet är bara att rapporteringen blev ihoprafsad och distanserad. De strukturella orsakerna till frustrationen och uppgivenheten gavs aldrig en journalistisk granskning eller analys, bara kommentarer av Reepalu med flera. Stoffet blev liksom styvmoderligt behandlat till förmån för det effektfulla och…