En färsk rapport från amerikanska Labour Bureau of Statistics visar att lönerna bland låg- och medelinkomsttagare faller rejält jämfört med förra året. Anledningen sägs huvudsakligen vara att den höga arbetslösheten i kombination med förhållandevis låga ingångslöner – trots minimilönshöjningen 2007 – gör att den minskade efterfrågan på arbetskraft justerar ned lönerna. Och eftersom lön är priset på arbetskraft, eller snarare priset för att köpa arbetskraft, så följer utvecklingen en klassisk marknadsekonomisk lönemodell.
En del lönesänkningar är ett resultat av överenskommelser mellan arbetsgivare och fackföreningar, som fallet med exempelvis Chrysler. Men generellt beror den negativa löneutvecklingen på att den amerikanska arbetsmarknaden är otroligt svag och har en förskjuten balans mellan arbetsgivare-arbetstagare. Anställda vågar ofta inte, av rädsla för att förlora jobbet, protestera mot försämrade anställningsvillkor och särskilt inte i ljuset av en becksvart ekonomi.
Om teorierna stämde – och alla stjärnor vore i linje med varandra – skulle arbetslösheten falla som ett resultat av att lönerna blir lägre. Företagen skulle få råd att anställa fler, vilket i sin tur skulle få hjulen att snurra igen. Men tyvärr visar det sig att det överhuvudtaget inte stämmer. Flera av de mest allvarliga ekonomiska chockerna har orsakats som en följd av att lönerna har justerats ned under lågkonjunktur. När den så kallade löneelasticiteten, lönernas priskänslighet, är hög bidrar det i stället till att hålla tillbaka konsumtionen, sänka hushållens förväntningar pa ekonomin och öka behovet av offentliga stimulanser. Lägre löner förvärrar också problemen med obetalda huslån och riskerar att förlänga den finansiella delen av krisen.
Argumentet att lägre löner föder lägre inflation vilket i sin tur skulle skapa förväntningar om en återhämtning är ingenting annat än nyliberalt mumbojumbo. Det räcker med ett diagram:
En arbetsmarknad som präglas av generella överenskommelser, kontinuerliga lönenivåer och en balans mellan marknadens parter tacklar också chocker betydligt bättre. Och bidrar till att hjulen snurrar snabbare. Det skapar också en ekonomi som drivs framåt av ett betydligt större inkomstsegment, från låginkomsttagare och uppåt. Det amerikanska exemplet är ett fullgott bevis på att marknaden varken är självreglerande eller särskilt bra på att rättvist allokera resurser som hela samhället tjänar på. Där behövs politiken.