Skuggan faller på Reinfeldt
Siffran över antalet arbetslösa fortsätter att svälla och än så länge är det svårt att se någon ljusning för den svenska sysselsättningen. Det är tydligt att regeringens ovilja att lansera ett fylligt stimulans- och investeringspaket för den svenska ekonomin har ett högt pris, närmare bestämt över en halv miljon människor som står utan jobb mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det faktum att regeringen gjort fel saker – under fel konjunkturcykler – är ett bevis så gott som något på att den borgerliga receptboken på krisbekämpning slagit hopplöst fel. När högkonjunkturen rusade och famlade allt närmare en överhettning valde finansminister Borg att överstimulera ekonomin med ofinansierade skattesänkningar som släppte alla hämningar i ekonomin. Hade regeringen i stället valt att spara lite mer av slantarna i stället för att göra en Fat Joe hade verktygslådan för en offensiv krispolitik sannolikt varit betydligt mer välfylld. På motsvarande ologiska sätt stramar…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Ett av många skäl att ogilla Joe Lieberman
Bakgrund: Joe Lieberman, partilös senator och tidigare demokrat, har gjort sig känd för att befinna sig en bra bit högerut från medeldemokraten i senaten. Som Al Gores val till vicepresidentkandidat år 2000 utlöste han chockvågor i det demokratiska partiet, som närmast betraktade honom som den amerikanska politikens Judas. Med visst fog, ska tilläggas. Inför senatsvalet 2006, på den tiden då Lieberman fortfarande titulerade sig demokrat, nominerades en annan kandidat fram i det demokratiska primärvalet. Snopet, tänkte Joe, men ställde helt enkelt upp som oberoende kandidat i stället. Och vann. Generellt har han röstat med demokraterna i inrikespolitiska frågor, men hökat loss rejält i utrikes- och försvarsfrågor. Spiken i kistan blev för många när Lieberman släppte alla hämningar och blev kampanjkompis med John McCain under förra årets presidentkampanj. Under kampanjens sista hektiska veckor höll han tal för McCain så gott som dagligen. Något som sannolikt retat upp i synnerhet liberala demokrater…
Världens bästa skatt – tillbaka 2010?
Och plötsligt hände det. Det progressiva regeringsalternativet tog sig i kragen och lanserade ett smart, konkret och framför allt klokt förslag inför nästa års riksdagsval. Idén om att återlansera en form av fastighetsskatt, med ett par viktiga förändringar, är en välkommen nyhet både för skattebetalarna och för framtida reformmöjligheter. Låt mig förklara. En fastighetsskatt är världens i särklass bästa skatt, av flera anledningar. Först och främst därför att den skapar få störningar då den inte drabbar till exempel konsumtion eller ger andra negativa effekter i ekonomin. Marginaleffekterna är minimala. Fråga vilken NEK-professor som helst. Den är dessutom, till skillnad från inkomstbaserade skatter, förutsägbar över tid och fungerar som en fyllig inkomstkälla i statskassan. Det som hände när regeringen paketerade om skatten till en fast avgift strax efter makttillträdet var att man kapade bort en av de viktigaste inkomstkällorna för svensk ekonomi. Det i kombination med ofinansierade skattesänkningar och konsumtionsdestruktiva reformer…
Party like it’s 1993
Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt. Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset.…
Omvald:
En av världens, med rätta, mest bespottade ledare “valdes” ånyo till president i gårdagens presidentval i Iran. Oppositionen under ledning presidentkandidaten Mousavi – som enligt valbyrån fick omkring 35 procent av rösterna – anklagar dock Ahmadinejad för omfattande valfusk. Strax efter att landets officiella valbyrå offentliggjorde valresultatet strömmade oppositionella till gator och torg för att protestera mot ett, enligt dem, felaktigt resultat. Landets myndigheter har som en konsekvens stängt av alla sms- och mobiltrafik för att förhindra ytterligare organisering, erfar nyhetsbolaget Al Jazeera. Embedded video from CNN Video De första siffrorna från vallokalerna indikerade ett rekordstort valdeltagande, vilket bedömare hade hoppats skulle medföra stärkta chanser för oppistionskandidaten Mousavi. Men när mer eller mindre alla röster hade räknats rapporterade landets valbyrå att den sittande presidenten fått uppemot 65 procent av rösterna. Därmed grusades en av årets kanske viktigaste chanser för att skifta balansen i världspolitiken och förändra relationerna mellan framför allt…
Kommentar till en social-demokrati i nedförsbacke
Valet till Europaparlamentet 2009 markerar en tidpunkt när den svenska och europeiska socialdemokratin vidgar förtroendegapet gentemot potentiella väljare. När det gäller Socialdemokraterna i Sverige är valet ett misslyckande. Allt annat är naivt önsketänkande och PR-spinn från partiexpeditionen på Sveavägen. Att ett parti som i regel brukar ligga på omkring 40 procent av väljarkåren blott vinner förtroende hos var fjärde medborgare är en hård och tydlig dom. Som förpliktigar. Någon försöker vifta bort resultatet med att valdeltagandet är så pass lågt att de socialdemokratiska sympatisörerna stannar hemma, som om det skulle vara en förklaring. Ett lågt valdeltagande signalerar snarare ett mer strukturellt problem av demokratisk karaktär, liksom en socialdemokrati som varken lyckas engagera eller motivera människor att ens bry sig om att rösta. Ytterligare någon försöker försiktigt ursäkta 25-procentsfloppen med att socialdemokratiska väljare inte bryr sig om “EU-frågan” (vad nu det är) och därför inte röstar i valet. Än en gång…
En europavision bortom 2009
Valet till Europaparlamentet har huvudsakligen handlat om den typ av frågor som ligger inom ramen för det nuvarande samarbetets befogenheter. De olika kandidaterna har profilerat sig inom områden som klimat, handel och diskriminering för att på olika sätt fånga potentiella väljares uppmärksamhet. Men vad som har saknats är en större diskussion om en mer sammanhängande vision för Europaprojektet. Var befinner sig EU om 25 år? Hur behöver maktdelningen se ut i framtiden för att tackla de stora framtidsfrågorna? Om vi menar allvar med en gemensam arbetsmarknad, varför kompletteras inte det med beskattningsrätt, överstatlig välfärd och medborgerliga rättigheter? Valrörelsen har allt för mycket handlat om att påverka unionens inriktning på marginalen och för lite om att våga pensla ut en glimt av framtiden. Å ena sidan kan det bero på att den svenska väljarkåren är erkänt kärv vad gäller allt som har med EU att göra. Å andra sidan gissar jag den…