Global frihandel skapar jobb
I dag beslutade den internationella världshandelsorganisationen, WTO, om att fördöma den kinesiska regeringens protektionistiska handelspolitik mot omvärlden. Sedan åtskilliga år tillbaka tillämpar Kina nämligen mer gynnsamma villkor för inhemska producenter och hindrar därmed en naturlig handel länder emellan. Landet har bland annat haft skyhöga tullar på importerat stål och industriprodukter och mer eller mindre helt utestängt import av medieprodukter som böcker och filmer. Beslutet är välkommet för att det sänder en viktig signal till världens länder i allmänhet och de många framväxande marknaderna i synnerhet. En långsiktigt hållbar handelsmodell av globalt snitt bör bygga på transparens, fria handelsflöden och länder som konkurrerar med kunskap, kompetens och skicklighet. På så sätt uppstår dessutom en effektiv och rättvis specialisering länder och regioner emellan, vilket utgör den kanske viktigaste grogrunden för välstånd och tillväxt i världens utvecklingsländer. Stängda marknader hindrar nämligen större delen av subsaharanska Afrika från att växa, liksom väsentliga delar av Asien…
Regeringens skatteläckage och idétorka
Ibland är det inte lätt att vara moderat, i synnerhet inte “ny” moderat. Så sent som för två månader drämde finansminister Anders Borg näven i bordet och meddelade att regeringen “hade gjort tillräckligt” för att tackla den finansiella och ekonomiska krisen. Det skulle varken bli nya jobbpaket eller andra investeringar i offentlig sektor. De automatiska stabilisatorerna skulle räcka, hette det. Problemet då var bara att regeringens skattesänkningar från 2008 mer eller mindre helt hade läckt ut i antingen sparande eller avbetalningar av lån; effekten på konsumtion och investeringar var försumbar. Dessutom resulterade a-kassekapningen i att konsumtionsutrymmet för en stor del av befolkningen krympte rejält. De automatiska stabilisatorer som i normalfall motverkar lågkonjunkturer var därmed satta ur spel. Och förra veckan kom facit på regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten klättrar allt närmare 10 procent av befolkningen och omkring 25-30 procent av alla unga mellan 18-25. Hade regeringen mött höstens inledande krismånader med…
Investeringar – inte skattesänkningar – skapar jobb
Det senaste numret av Newsweek, en av världens i särklass bästa veckomagasin, innehåller en genial artikel om USA:s krisbekämpningspolitik. Artikelns huvudvinkel är att det krävs ökade investeringar inom den offentliga sektorn för att tackla krisen och recessionen. I texten lyfter skribenten fram lokala och regionala exempel där personer och organisationer med hjälp av pengar från stimulanspaketet lyckats skapa fler jobb inom exempelvis bygg- och järnvägssektorn. En annan viktig slutsats som artikelförfattaren lyfter fram är att det krävs en övergång till nya och gröna teknologier för att säkra en hög framtida sysselsättning. Men den verkligt intressanta delen av artikeln återfinns inte i textmassan. I anslutning till artikeln finns det nämligen en graf som visar hur mycket det kostar att skapa ett (1) jobb med hjälp av ytterligare offentliga utgifter respektive sänkta skatter. Så här ser det ut: Government spending to create one job: $ 92 000 Tax breaks to create one job:…
Skuggan faller på Reinfeldt
Siffran över antalet arbetslösa fortsätter att svälla och än så länge är det svårt att se någon ljusning för den svenska sysselsättningen. Det är tydligt att regeringens ovilja att lansera ett fylligt stimulans- och investeringspaket för den svenska ekonomin har ett högt pris, närmare bestämt över en halv miljon människor som står utan jobb mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Det faktum att regeringen gjort fel saker – under fel konjunkturcykler – är ett bevis så gott som något på att den borgerliga receptboken på krisbekämpning slagit hopplöst fel. När högkonjunkturen rusade och famlade allt närmare en överhettning valde finansminister Borg att överstimulera ekonomin med ofinansierade skattesänkningar som släppte alla hämningar i ekonomin. Hade regeringen i stället valt att spara lite mer av slantarna i stället för att göra en Fat Joe hade verktygslådan för en offensiv krispolitik sannolikt varit betydligt mer välfylld. På motsvarande ologiska sätt stramar…
Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Världens bästa skatt – tillbaka 2010?
Och plötsligt hände det. Det progressiva regeringsalternativet tog sig i kragen och lanserade ett smart, konkret och framför allt klokt förslag inför nästa års riksdagsval. Idén om att återlansera en form av fastighetsskatt, med ett par viktiga förändringar, är en välkommen nyhet både för skattebetalarna och för framtida reformmöjligheter. Låt mig förklara. En fastighetsskatt är världens i särklass bästa skatt, av flera anledningar. Först och främst därför att den skapar få störningar då den inte drabbar till exempel konsumtion eller ger andra negativa effekter i ekonomin. Marginaleffekterna är minimala. Fråga vilken NEK-professor som helst. Den är dessutom, till skillnad från inkomstbaserade skatter, förutsägbar över tid och fungerar som en fyllig inkomstkälla i statskassan. Det som hände när regeringen paketerade om skatten till en fast avgift strax efter makttillträdet var att man kapade bort en av de viktigaste inkomstkällorna för svensk ekonomi. Det i kombination med ofinansierade skattesänkningar och konsumtionsdestruktiva reformer…
Party like it’s 1993
Tonen inför höstens sammandrabbning om den amerikanska sjukvården har skärpts rejält bara de senaste dagarna. Obama och lejonparten av senaten vill introducera ett offentligt, Medicare-liknande, alternativ som konkurrerar vid sidan av befintliga försäkringslösningar från HBO:s. Tanken är att det offentliga alternativet mer eller mindre kommer att konkurrera ut de privata försäkringslösningarna på sikt, eftersom både pris och täckning är svårslaget. Sinnrikt och betydligt mer genomtänkt än att försöka sig på en renodlat offentlig sjukvårdsmodell av europeiskt snitt. USA är USA, trots allt. Men det mesta tyder på att det kommer att bli svårt att skrapa ihop 60 filibustersäkra röster bara inom loppet av ett par månader. Demokratiska senatorer från konservativa delstater vacklar i frågan och har troligen nästa års senatsval i bakhuvudet. Max Baucus, en förhållandevis konservativ demokratisk senator från Montana, håller som bäst på att snickra ihop en ytterst begränsad sjukvårdsreform som i princip bara attackerar högstanivåerna på försäkringspriset.…
Kommentar till en social-demokrati i nedförsbacke
Valet till Europaparlamentet 2009 markerar en tidpunkt när den svenska och europeiska socialdemokratin vidgar förtroendegapet gentemot potentiella väljare. När det gäller Socialdemokraterna i Sverige är valet ett misslyckande. Allt annat är naivt önsketänkande och PR-spinn från partiexpeditionen på Sveavägen. Att ett parti som i regel brukar ligga på omkring 40 procent av väljarkåren blott vinner förtroende hos var fjärde medborgare är en hård och tydlig dom. Som förpliktigar. Någon försöker vifta bort resultatet med att valdeltagandet är så pass lågt att de socialdemokratiska sympatisörerna stannar hemma, som om det skulle vara en förklaring. Ett lågt valdeltagande signalerar snarare ett mer strukturellt problem av demokratisk karaktär, liksom en socialdemokrati som varken lyckas engagera eller motivera människor att ens bry sig om att rösta. Ytterligare någon försöker försiktigt ursäkta 25-procentsfloppen med att socialdemokratiska väljare inte bryr sig om “EU-frågan” (vad nu det är) och därför inte röstar i valet. Än en gång…
403 000
Så många var arbetslösa under april månad. Det är en ökning med 2,3 procentenheter på ett år. Nu ligger den sammanlagda arbetslösheten på 8,3 procentenheter. Trots det fortsätter Reinfeldt & Borg sitta med armarna i kors och vägrar byta en dogmatisk linje i jobbfrågan mot pragmatiska och verklighetsförankrade reformer. Medan resten av världen investerar i trygghetssystemen, ökar arbetslöshetsförsäkringen och prioriterar jobb framför en balanserad budget blundar den borgerliga regeringen för Sveriges allvarligaste ekonomiska kris på decennier. Lösningar uteblir och krisen fördjupas. Hur var det, “En allians för jobb”? Snarare en allians för proppmätta villaägare som inte pallar städa. För det är nämligen så logiken fungerar: det finns uppenbarligen alltid pengar till mer eller mindre avvecklad fastighetsskatt, skattesubventioner till städhjälp och kraftigt reducerade skattesatser. Men så fort vanliga människor förlorar sina jobb, välfärden tärs av minskade resurser eller bostadsbyggandet avstannar är det plötsligt tvärt nej från finansdepartementet. Och faktum kvarstår. Så…
Norge visar vägen
Medan resten av Europa skramlar ihop till mediokra stimulanspaket som i bästa fall förändrar på marginalen levererar Norge en konkret och tydlig jobbreform på 6,5 miljarder NOK. Prioriteringarna är tydliga: mer pengar till kommunerna, storinvesteringar i forskning, tusentals nya utbildningsplatser och åtgärder för att vässa skola och välfärd. “Tørt” eller inte. Budgetdokumentet innehåller viktiga lösningar för att få ekonomin på fötter och lovvärda satsningar på de som drabbades först av krisen. Kontrasten gentemot Sverige kan knappast målas i ett tydligare skimmer. Medan den borgerliga regeringen brände ett fylligt överskott genom skattesänkningar mitt under brinnande högkonjunktur sparade Norge och väntade in dystrare tider. I dag står Anders Borg utan svar på den svenska krisen. “Dystra tider kräver försiktighet”, heter det. Klokt nog väljer Europas smartaste statsminister, Jens Stoltenberg, att signalera att den norska regeringen tar recessionen på allvar och investerar stort för att tackla jobbkrisen. Den socialdemokratiskt dominerade regeringen återuppfinner den…