Myten om det oansvariga facket
Kritiken mot LO och dess förbund har duggat tätt sedan inledningen till vad som numera får betraktas som en djup och långvarig recesion, eller The Great Recession som Krugman kallar den. Till en början sipprade klagosalvorna fram från borgerliga tankesmedjor och näringslivskramande krönikörer, mer eller mindre utan uppmärksamhet från nyhetsankdammen i övrigt. LO-kollektivet tog inte ansvar för lönsamheten i svenska bolag genom att inte gå med på försämrade villkor och sänkta löner, hette det. Men något hände när kyliga april övergick i mer mänskliga maj och juni; från att nästan uteslutande vara koncentrerat till ytterliberalismens allra antifackligaste krets plockades argument efter argument upp även av namnkunniga ledarskribenter och så kallade analytiker (vad det nu är). En ursprungligen perifer kritik blev plötsligt politiskt allmängods och hittade så småningom fram även till nyhetsplatser runt om i landets tidningar. Därmed inträffade ett fundamentalt skifte av framställningen av fackföreningsrörelsens roll och ansvar i finanskrisen…
Världens bästa skatt – tillbaka 2010?
Och plötsligt hände det. Det progressiva regeringsalternativet tog sig i kragen och lanserade ett smart, konkret och framför allt klokt förslag inför nästa års riksdagsval. Idén om att återlansera en form av fastighetsskatt, med ett par viktiga förändringar, är en välkommen nyhet både för skattebetalarna och för framtida reformmöjligheter. Låt mig förklara. En fastighetsskatt är världens i särklass bästa skatt, av flera anledningar. Först och främst därför att den skapar få störningar då den inte drabbar till exempel konsumtion eller ger andra negativa effekter i ekonomin. Marginaleffekterna är minimala. Fråga vilken NEK-professor som helst. Den är dessutom, till skillnad från inkomstbaserade skatter, förutsägbar över tid och fungerar som en fyllig inkomstkälla i statskassan. Det som hände när regeringen paketerade om skatten till en fast avgift strax efter makttillträdet var att man kapade bort en av de viktigaste inkomstkällorna för svensk ekonomi. Det i kombination med ofinansierade skattesänkningar och konsumtionsdestruktiva reformer…
Kommentar till en social-demokrati i nedförsbacke
Valet till Europaparlamentet 2009 markerar en tidpunkt när den svenska och europeiska socialdemokratin vidgar förtroendegapet gentemot potentiella väljare. När det gäller Socialdemokraterna i Sverige är valet ett misslyckande. Allt annat är naivt önsketänkande och PR-spinn från partiexpeditionen på Sveavägen. Att ett parti som i regel brukar ligga på omkring 40 procent av väljarkåren blott vinner förtroende hos var fjärde medborgare är en hård och tydlig dom. Som förpliktigar. Någon försöker vifta bort resultatet med att valdeltagandet är så pass lågt att de socialdemokratiska sympatisörerna stannar hemma, som om det skulle vara en förklaring. Ett lågt valdeltagande signalerar snarare ett mer strukturellt problem av demokratisk karaktär, liksom en socialdemokrati som varken lyckas engagera eller motivera människor att ens bry sig om att rösta. Ytterligare någon försöker försiktigt ursäkta 25-procentsfloppen med att socialdemokratiska väljare inte bryr sig om “EU-frågan” (vad nu det är) och därför inte röstar i valet. Än en gång…
En europavision bortom 2009
Valet till Europaparlamentet har huvudsakligen handlat om den typ av frågor som ligger inom ramen för det nuvarande samarbetets befogenheter. De olika kandidaterna har profilerat sig inom områden som klimat, handel och diskriminering för att på olika sätt fånga potentiella väljares uppmärksamhet. Men vad som har saknats är en större diskussion om en mer sammanhängande vision för Europaprojektet. Var befinner sig EU om 25 år? Hur behöver maktdelningen se ut i framtiden för att tackla de stora framtidsfrågorna? Om vi menar allvar med en gemensam arbetsmarknad, varför kompletteras inte det med beskattningsrätt, överstatlig välfärd och medborgerliga rättigheter? Valrörelsen har allt för mycket handlat om att påverka unionens inriktning på marginalen och för lite om att våga pensla ut en glimt av framtiden. Å ena sidan kan det bero på att den svenska väljarkåren är erkänt kärv vad gäller allt som har med EU att göra. Å andra sidan gissar jag den…
403 000
Så många var arbetslösa under april månad. Det är en ökning med 2,3 procentenheter på ett år. Nu ligger den sammanlagda arbetslösheten på 8,3 procentenheter. Trots det fortsätter Reinfeldt & Borg sitta med armarna i kors och vägrar byta en dogmatisk linje i jobbfrågan mot pragmatiska och verklighetsförankrade reformer. Medan resten av världen investerar i trygghetssystemen, ökar arbetslöshetsförsäkringen och prioriterar jobb framför en balanserad budget blundar den borgerliga regeringen för Sveriges allvarligaste ekonomiska kris på decennier. Lösningar uteblir och krisen fördjupas. Hur var det, “En allians för jobb”? Snarare en allians för proppmätta villaägare som inte pallar städa. För det är nämligen så logiken fungerar: det finns uppenbarligen alltid pengar till mer eller mindre avvecklad fastighetsskatt, skattesubventioner till städhjälp och kraftigt reducerade skattesatser. Men så fort vanliga människor förlorar sina jobb, välfärden tärs av minskade resurser eller bostadsbyggandet avstannar är det plötsligt tvärt nej från finansdepartementet. Och faktum kvarstår. Så…
Norge visar vägen
Medan resten av Europa skramlar ihop till mediokra stimulanspaket som i bästa fall förändrar på marginalen levererar Norge en konkret och tydlig jobbreform på 6,5 miljarder NOK. Prioriteringarna är tydliga: mer pengar till kommunerna, storinvesteringar i forskning, tusentals nya utbildningsplatser och åtgärder för att vässa skola och välfärd. “Tørt” eller inte. Budgetdokumentet innehåller viktiga lösningar för att få ekonomin på fötter och lovvärda satsningar på de som drabbades först av krisen. Kontrasten gentemot Sverige kan knappast målas i ett tydligare skimmer. Medan den borgerliga regeringen brände ett fylligt överskott genom skattesänkningar mitt under brinnande högkonjunktur sparade Norge och väntade in dystrare tider. I dag står Anders Borg utan svar på den svenska krisen. “Dystra tider kräver försiktighet”, heter det. Klokt nog väljer Europas smartaste statsminister, Jens Stoltenberg, att signalera att den norska regeringen tar recessionen på allvar och investerar stort för att tackla jobbkrisen. Den socialdemokratiskt dominerade regeringen återuppfinner den…
Det omätbara valet
Ett av Sveriges minst pålitliga opinionsinstitut har genomfört en valundersökning inför det svårmätta Europaparlamentsvalet. Resultatet är att Moderaterna tokbackar, Socialdemokraterna går framåt något och att Piratpartiet landar på smått remarkabla 8 procent av röstandelen. Är det bara jag som har svårt att ta det här på allvar? Snarare än att försöka fånga in väljarsympatier via skakiga mätningar – i ett val där valdeltagandet dessutom är extremt lågt – borde mätinstituten fokusera på kvantitativa mått i de olika kampanjerna. Exempelvis skulle ett bra mått på partiernas valprestanda kunna vara gapet i engagemang; fler aktivister, sympatisörer och valarbetare signalerar troligen ett mer gediget stöd än att ett gäng grånande herrar (läs: Lundgren, Wibe & co) sörplar kaffe i en valstuga. Vidare medför den stora andelen osäkra väljare att mätningar som genomförs längre från valdagen spretar betydligt mer än när väljarflödena är mer förutsägbara. Det faktum att EP-valet både betraktas som lite abstrakt…
Reinfeldt – en svensk Thatcher
I dag offentliggjordes siffror från A-kassornas samorganisation som visar att mer eller mindre alla arbetslöshetskassor kommer att slå i taket någon gång under nästa år. Anledningen är att a-kassan, på regeringens initiativ, kopplats till arbetslöshetsgraden inom branshen. För en medianlöntagaren i LO-familjen kan det innebära en månadsavgift om uppemot 500 kr. Lägg därtill att nivån och omfattningen i a-kassan urholkats så pass mycket att en stor andel av de långtidsarbetlösa – som dessutom förväntas bli fler – bara kommer att kunna räkna med 65 % av garantilönen. Liksom att klassklyftorna – mätt i inkomster och förmögenheter – ökat med 50 procent över alla inkomstgrupper de senaste 25 åren. Den pågående krisen och regeringens så kallade jobbpolitik riskerar därmed att skapa en permanent underklass och i grunden stöpa om den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Knappast en modest bedrift för en moderat statsminister. I helgen skrev DN dessutom om att antalet socialbidragstagare beräknas öka med…
3 085
Så många förlorade jobbet under den första veckan i maj, enligt AMS.
The comeback kids
Över all förväntan. Frustrationen över utvecklingen i socialdemokratin och arbetarrörelsen har ersatts av en smula optimism och framtidstro. Både Monas och Wanjas tal i dag lyckades ta avstamp i viktiga politiska frågor, en väsentlig samhällskritik och nyckelargument gentemot den borgerliga regeringen. Den där krypande, illavarslande magkänslan som ockuperat det socialdemokratiska medvetandet sedan någon gång i höstas har åtminstone hos mig utmynnat i något som bäst kan beskrivas i ordet ‘vändpunkt’. Förhoppningsvis kan vi lägga alla tafatta utspel bakom oss och börja presentera ett trovärdigt och vardagsförankrat framtidspaket för väljarna 2010. Kanske var det här precis vad socialdemokratin behövde; alerta ledare som idkar självkritik och engagerade och lojala medlemmar som backar upp när det är som tuffast. Det krävdes uppenbarligen en kris för att skärpa ledarskapet ett par snäpp och samla medlemsleden. Sträck på dig, rätta till rosen på kavajslaget och vädra morgonluft. Var stolt. Socialdemokratin är tillbaka. — På en…