Ett socialdemokratiskt mixtape
Socialdemokraternas skuggbudget – eller “Budget för jobb” som den kallas – är lite som valfritt rapmixtape. En snabb överblick gör att man blir nyfiken och pepp av en line-up/presentation som verkar smått spektakulär. Sedan lyssnar/läser man igenom det hela och landar i en känsla av det är ganska bra. Varken mer eller mindre. En och annan vers/punkt är fullständigt lysande, medan ackompanjemanget på det stora hela inte lyckas överraska eller presentera ett sammanhängande koncept. Resultatet blir en budget som inte lyckas nå fram, alldeles oavsett hur bra stora delar faktiskt är. Och låt mig vara tydlig. Mycket i budgetförslaget är bra. Förbannat bra. Problemet är bara att den inte andas den dos av optimism och framtidstro som behövs i kristider. Det saknas dessutom tydligt jobbskapande förslag, liksom en allvarlig ansats för att hantera klimatfrågorna. Ungdomslyftet är en finfin idé, men borde rimligen bara vara en del i ett större investeringspaket…
Carl Bildt “skakar om i webbvärlden”
Vill du bli inspirerad, omskakad och taggad inför EP-valet? Look no more, Carl Bildt är här. Moderaterna har verkligen tänkt till och vågat vara crazy. Varför bry sig om politik eller nya koncept när man kan slänga in en trött f.d. statsminister/bitter utrikesminister i leken? Jag kan nästan föreställa mig spånmötet där några kreativa konsulter lanserade det genialiskt självklara: ingen annan kan charma nya väljarkluster som en en skorrande Bildt. “Den 20 maj och den 4 juni ska vi skaka om i webbvärlden.” I bet you will. Och medan det moderata bunkeränget skakar sina bakar oroar vi andra oss för perifera saker som den klättrande arbetslösheten.
Dylanpepp
Fick nyss nys om att Bob Dylan släpper sitt senaste alster, skivan Together Through Life, 28 april. Och baserat på det spår jag hört hittills, Feel A Change Comin’ On och Rolling Stones imponerande recension verkar det extremt lovande. Här är Feel A Change Comin’ On; bitter, arg och inspirerande:
DN fixar grafiken i Paint
“Reporäntan pressas till en halv procent”, lyder rubriken till huvudnyheten på DN.se. Här ovan är en skärmdump som visar bilden som nätredaktören uppenbarligen tyckte skulle ackompanjera texten väl. Eh. Alltså, allvarligt. Först och främst är det inte 1997 längre; det finns ingen giltig ursäkt för att använda pixliga illustrationer. Inte ens på webben. För det andra måste det finnas tusen andra bilder som bättre symboliserar en räntesänkning än ett brungrått städ (ska det väl vara?) som klämmer ihop ett skuggat procenttecken. Step your game up. För övrigt vittnar de historiskt låga räntenivåerna om att penningpolitikens verktygslåda snart är tom. Det är dags att inse att finanspolitiken måste ges en större roll för att kunna skapa jobb och dämpa krisen. Räntesänkningar i sig skapar inte en långsiktigt hållbar tillväxt.
Kapten Krok blir arbetslös
Skruva av träbenet och göm kroken. Nu är både piratepitet och dödskalleloggor lika stendöda som Gottfrid Swartholm Wargs hårsäckar. I dag dömdes nämligen huvudpersonerna bakom The Pirate Bay till ett års fängelse i kombination med höga skadestånd. Kölhalningen kan börja. Kommentarerna på nyhetssidor och bloggar kommer troligtvis svämma över av polariserande kommentarer om vem som hade rätt eller fel. Och om det här innebär slutet för rättsstaten eller början på en ny era av immaterialsäkerhet. Själv pallar jag inte dra någon slutsats, förutom att det spontant känns som ett enda stort antiklimax. Jaha, liksom. För vem behöver The Pirate Bay när det här och det här finns? Visst finns det problem med att både lagstiftningen och tillämpningen ligger i gränszonen mellan personlig integritet och skyddet av öppen och fri information. Är det statens uppgift att angripa enskilda individer för ett allmänt beteende, som formar om den globala kulturinfrastrukturen i grunden?…
Oraklet Krugman
Jag har skrivit om den tidigare, men den är så pass bra att den förtjänar ännu ett inlägg. Någon gång under förra veckan damp nämligen Paul Krugmans Conscience Of A Liberal – Reclaiming America From The Right ned i hallen. Och igår läste jag ut den. Boken är utan att överdriva bland det bästa jag läst om ekonomi och politik. Någonsin. Förutom att den tydligt, enkelt och konkret beskriver den ekonomiska utvecklingen i USA från sent 1800-tal till och med i dag lyckas den även koppla samman komplicerade ekonomiska mönster med politiska trender. Men mest intressant är att tillväxten varit som högst under perioder där inkomstfördelningen varit förhållandevis jämn – eller åtminstone mindre ojämn – och skatterna höga med amerikanska mått mätt. En annan viktig förklaringsfaktor till en växande ekonomisk kaka har också varit den amerikanska fackföreningsrörelsen. Högre lägstalöner tenderar nämligen att minska löneskillnaderna både inom lönekollektivet och på arbetsmarknaden…
2008 är det nya 1929
Ekonomerna Barry Eichengreen och Kevin O’Rourke har sammanställt tillgänglig statistik för tröskeln till depressionen 1929 och jämfört med förra årets inledning till finanskrisen. Det har de gjort genom att sätta tillväxttopparna (juni 1929 och april 2008, respektive) som 100 och plottat kurvorna för tiden därefter. På Y-axeln hittar vi därmed förändringen av ursprungsvärdet 100 och på X-axeln antal månader. Resultatet är verkligen i ögonfallande och bevisar än en gång att alla verkar underskatta krisens djup och omfång. Och då kanske 12 procents arbetslöshet bara är början. Global produktion inom industrin: Världshandel: Globala aktiemarknadsvärden: Överskott i statsbudgetar:
No one on the corner have swagger like AMS
Arbetsförmedlingen släppte i dag en nattsvart rapport som bedömer att arbetslösheten klättrar upp till elva procent redan nästa år. En halv miljon människor beräknas därmed bli arbetslösa. Osofta siffror men i ljuset av den stora recessionens tid lär ingen bli speciellt överraskad över prognosen. Desto mer överraskande är att den borgerliga regeringen fortfarande inte har föreslagit några nya stimulansåtgärder, ett tydligt jobbpaket eller besked till de 500 000 individer som kommer att sakna försörjning från och med nästa år. Hur var det nu, en politik för jobb?
En mätning säger ingenting
Däremot berättar ett mer strukturellt opinionsproblem, som pågått sedan i höstas, någonting viktigt om och till svensk socialdemokrati. Den främsta orsaken till att Socialdemokraterna tappat mark gentemot regeringen i återkommande mätningar är nämligen att den egna politiken saknas. I stället för att snickra ihop färska reformpaket och bryta ny mark återanvänder man antingen gamla förslag eller skuggar regeringens utspel. Signalen som skickas till svenska väljare är att socialdemokratin inte tillräckligt tydligt vågar stå för den egna politiken, liksom att den idépolitiska utvecklingen i partiet står blick stilla. Alldeles oavsett om det förhåller sig så eller inte. De utspel som både partiet och den rödgröna trojkan släpper tenderar dessutom att hela tiden hamna ett par steg efter regeringens agenda. That’s not how we roll. De borgerliga partiernas problem har historiskt sett varit att socialdemokratin haft tolkningsföreträde på en rad områden. Både jobb, välfärd och ordning och reda i statsfinanserna har, tills…