Spår till värmen
Jaha, det var juni. Månaden har tumlat förbi obegripligt snabbt. Stockholm har gått från köldfrusenhet och omsvepta halsdukar till genomträngande högsommarhetta och flipflops. De öppna fönstrens nätter och de uppkavlade skjortärmarnas dagar. Häromdagen åt vi lunch på Skinnarviksberget. Bara sådär. I morgon skriver vi juli. För att fira sommarens ankomst – och delvis av plikt mot förra månadens löfte – har jag plockat ut ett par låtar som släppts under de senaste 30 dagarna i en spretig men förhoppningsvis tilltalande mix. Mitt soundtrack till sommaren. 1. Arcade Fire – “We Used To Wait” 2. Sha Stimuli – “Believe” 3. Oskar Linnros – “25” 4. Aloe Blacc – “Billie Jean” (Cover) 5. Cutlass Reid – “Vitamin C” 6. Eli Escobar feat. Amanda Blank – “Only You” 7. T.I. – “Yeah You Know” 8. Curren$y feat. Mikey Rocks – “The Hangover” 9. Estelle feat. Nas – “Fall In Love” 10. Pill – “On Da…
Om vanmakt, klass och rasism
Få saker kan irritera mig så mycket som när folk påstår att hiphop från södern bara är intelligensbefriad och materialistisk. Att den saknar relevans och en större berättelse. I själva verket är det ofta den breda dialektens rap som speglar några av USA:s kärvaste områden och lyfter trängande sociala och ekonomiska problem. Anledningen är att den förhållandevis stora autonomin för delstater, med många års dominans av konservativa gunernörer, har etablerat spillror av sociala skyddsnät som gör att de mer liknar nattväktar- än välfärdsstater. Där liberala (i amerikansk bemärkelse) delstater i nordost investerat i omfattande sjukvårdsförsäkringar och satsat på bostäder och infrastruktur har bandet av röda (än en gång i amerikansk bemärkelse) stater i syd bantat en redan begränsad välfärd och i stället sänkt skatter. Resultatet är urbana områden i syd som är svårt eftersatta, med med lägre boendestandard och utbildningsnivå. Ingenstans i USA är exempelvis arbetslösheten så påtatlig och barnfattigdomen så…
R.I.P. Guru 1962-2010
Efter gårdagens besked om Gurus bortgång känner jag att det är på sin plats att hedra en halvan av Gang Starr med några av duons bästa ögonblick. Gang Starr är trots allt ansvariga för att jag började lyssna på hiphop en gång i tiden, närmare bestämt med skåpställaren The Militia. Guru var aldrig den bästa rapparen, ändå karvade han ut otaliga stycken mästerverk med sin släpiga stil och sitt monotona röstläge. Han var också den som startade Gang Starr från första början, och dessutom fick DJ Premier att börja producera låtar. De spår som är utvalda nedan representerar på inget sätt någon form av best of-samling, då jag enbart valt låtar med en video. Se dem i stället som slumpmässiga guldkorn som bara utgör en bråkdel av Gang Starrs och Gurus storhet och genialitet. Intressant om Musik, Kultur, Hiphop, Hip Hop, Hip-Hop, Gang Starr, Gangstarr, Guru, DJ Premier, Brooklyn
“Comin’ outta Fresno”
Fashawn, en rappare från Fresno i Kalifornien, stod för en av årets i särklass bästa plattor i Boy Meets World. Med en snyggt komponerad rimteknik lyckades han pensla rika berättelser kring fysiska platser, personliga reflektioner och aktuella händelser i tiden. Skivan kapslade in allt det där som en klassiker ska innehålla, med en kreativitet och nyfikenhet inför hantverket som alltför mycket saknas i dagens genrelandskap. I går meddelade dessutom Fashawn att han har ett nytt projekt på gång, nämligen ett helt mixtape där han rappar över Nas-instrumentaler. I tidigare intervjuer har han nämnt att inspirationen till Boy Meets World kom från just Nasir Jones i allmänhet och hiphophistoriens bästa skiva, Illmatic, i synnerhet. Något inte minst omslaget till Boy Meets World skvallrar om. Ska bli riktigt spännande att se vad han lyckas koka ihop. Som ett litet smakprov har han släppt ett av spåren, betitlat Memory Lane efter låten med…
De 50 bästa hiphopskivorna 2000-2009
När 00-tal så småningom kryper över till 10-tal börjar bästa-listorna dyka upp lite varstans. Efter en diskussion med en kompis snodde jag ihop följande lista över de, i mina ögon, femtio bästa hiphopskivorna från det senaste decenniet. Mer eller mindre i ordning. 1. Reflection Eternal – Train Of Thought 2. Nas – Stillmatic 3. M.O.P. – Warriorz 4. Screwball – Y2K 5. DITC – Worldwide 6. AZ – AWOL 7. Jay-Z – The Blueprint 8. Masta Ace – Disposable Arts 9. O.C. – Starchild 10. Cormega – The Realness 11. Pete Rock – Soul Survivor II 12. Scarface – The Fix 13. Freddie Foxxx – Industry Shakedown 14. Guilty Simpson – Ode To The Ghetto 15. Gang Starr – The Ownerz 16. Black Moon – Total Eclipse 17. G-Side – Starshipz & Rocketz 18. eMC – The Show 19. Fashawn – Boy Meets World 20. Cormega – Born & Raised…
Tre perfekta spår
En jeppe i Paris har snott ihop en video till en av mina absoluta favoritlåtar, nämligen ‘Daughters of the Soho Riots’ med Brooklynbandet The National. Så förbannat vackert. Här ännu en inofficiell video, till fantastiska ‘Slow Show’. Och sist men inte minst, en video till samhällskritiska ‘Fake Empire’:
Förädlad perfektion
Redan originalet var helt sagolikt överlastat med 80-talssyntar och enligt min mening fullbordat. Men Ye, perfektionist som han är, nöjde sig förstås inte. I stället slängde han på lite nya slingor och samplingar i samband med släppet av videon:
Throwback
Som en liten homage till att Big L skulle fyllt 35 år häromdagen tänkte jag att det kunde vara på sin plats att dela med mig av en av hans bästa låtar:
Jobbmusik
Eftersom jag sitter inne och jobbar i Bonnierhusets glaskuvös i dag – avundsjuk på på solen, människorna och friheten utanför – får jag finna tröst i en fantastisk cover på Bowiemästerverket ‘Heroes’ i stället:
Den perfekta majmusiken
Passion Pit – The Reeling from phantomcolor on Vimeo.