"Saker-som-borde-skrivits-på-twitter"-inlägg
Den här veckan läser jag en seg doktorsavhandling i heterogena förväntningar på mikronivå (sjukt nog till JMK), rättar tentor efter att i ett svagt ögonblick tackat ja till extrajobb på institutionen (S kallar mig kiss-ass), filar på texter, går på visning på Gärdet, sysslar med layoutaktivism, bokar om det mesta, skriver tal, kollar på finfina Mia & Klara, fixar inför examensarbetet, sjunker djupare och djupare ner i smutsigasödernträsket, hänger med mormor som är på blixtvixit från Norge, köper tolv olika böcker (varav tio tokbilligt via Blocket) och har min första lediga helg på typ en månad. Trots en kalender som ser tom ut.
So Watcha Sayin’?
Vissa frågor och uttalanden av principiell karaktär kan göra mig genuint förbannad. Tobias Billströms senaste utspel på DN debatt lyckas med all önskvärd tydlighet exemplifiera just den känslan. Inlägget är ingenting annat än en medveten provokation. Dels för att bredda den moderata väljarbasen i de främlingsfientliga sumpmarkerna; dels för att söka förflytta fokus från de verkliga och mer strukturella problem som drabbar Sverige i dag. Ekonomisk kris, någon? I själva verket är Moderaterna livrädda för den ekonomiska krisen och spelar ut invandrarkortet för att försöka styra över debatten på en främlingsfientlig planhalva. En riktig analys är snarare att regeringen misskött och underskattat krisens djup och dimensioner på bekostnad av låg- och medelinkomstagare. Sverige är ett kluvet land och där trender i både inkomster och förmögenheter förstärker klyftorna ytterligare. I stället för att utveckla välfärden, satsa på gröna lösningar inom industrin och satsa oss ur krisen sker det en successiv tillbakagång.…
En energidebatt – två skyttegravar – noll nya lösningar
För den som ögnat igenom åtminstone ett par tidningar och slökikat på några nyhetsinslag de senaste månaderna är det lätt att greppa att det hänt något med den svenska energidebatten. En morgon fylldes en helsida i både DN och SvD av en annons, undertecknad “Nätverket för framtidens energi”. På samma sätt är en hel avdelning på elitopinionsaggreatorn Newsmill köpt. Plötsligt gör kristdemokraterna utspel om kärnkraften. Mona kommenterar försiktigt. I mitten av uppmärksamheten står miljöpartiet. Det är tydligt att debatten blivit mer polariserad, och rösterna i mitten färre och mer lågmälda. Verkligheten är att det bakom “Nätverket för framtidens energi” döljer sig en välorkestrerad och påkostad PR-kampanj, finansierad av arbetgsgivar- och fackförbund inom industrin. Syftet är att påverka kritiska opinionsbildare till att skifta ståndpunkt i kärnkraftsfrågan, och byta ut en förhållandevis kylig och avvaktande ställning mot en mer generös omfamning av energislaget. Inte för att det är något fel med initiativet…
Bring it on!
Den skönt progressive ekonomen Joseph Stiglitz publicerade i förrgår en intressant artikel om vikten av att inte snåla med investeringar för att kickstarta ekonomin. Innehållet är speciellt relevant för Sverige, som sitter i skamvrån med västvärldens minsta stimulanspaket. På något sätt är det karakteristiskt att finansminister Borg är lika rädd för offentliga investeringar som Greg Mankiw, förste ekonomiske rådgivare till Bush.
När klyftorna blir för stora
I dagens DN är det ett stort tema om Rosengård där reportrar grävigt och redigt fått uppgiften att bege sig ut i den där verkligheten alla pratar om. Ni vet, den där exotiska, lite farliga men i förlängningen onåbara förorten som ligger insprängd någonstans bortom medelklassens villamattor. De där andra som inte riktigt är som vi, men som brukar bråka och ställa till besvär. Nu hade alltså DN bestämt sig för att åka ut till till Rosengård för att samtala, förstå, dissekera. Fine, tänkte jag, det är väl rätt och riktigt att ge Rosengård en så pass stark nyhetsvärdering om allmänintresset finns. Det kanske till och med kunde bli bra. Problemet är bara att rapporteringen blev ihoprafsad och distanserad. De strukturella orsakerna till frustrationen och uppgivenheten gavs aldrig en journalistisk granskning eller analys, bara kommentarer av Reepalu med flera. Stoffet blev liksom styvmoderligt behandlat till förmån för det effektfulla och…
Årets..
I en kombination av inspiration från Elof och ett överhängande årssammanfattningsbehov tänkte jag redan nu rada upp årets pärlor: Politiska händelse: 1. Obama vinner presidentvalet.2. Den rödgröna potpurrin, s+mp (+v).3. Lissabonfördragsdöden.4. Det franska socialistpartiets väljer en traditionalist framför Sego.5. Silvio Berlusconi lyckas än en gång ta makten i Italien. Internationella händelse: 1. Finanskrisen.2. Inbördeskriget i Kongo bryter ut igen.3. Protesterna i Thailand.4. Efterspelet av mordet på Benazir Bhutto.5. Paul Krugman får Nobelpriset. Äntligen. Årtal: 1929. Grej: Spotify. Blogg: 538. Kaffe: Te. Låt: 1. T.I. – What Up, What’s Happening.2. Tiger Lou – The Less.3. Kanye West – Robocop.4. Coldplay – Strawberry Swing.5. Young Jeezy – Put On (Remix feat. Jay-Z). Bubblare: G-Side – Speed Of Sound, ABN – Miss My Dawg. Flytt: Skytteholmsvägen 2 -> Sveavägen 68. Gammelmoderat: Anders Björck. Mest bisarra: Busta Rhymes.Skiva: 1. T.I. – Paper Trail.2. Kanye West – 808’s & Heartbreak.3. Tiger Lou – A Partial…
För Haparanda i Europa
En partikamrat från Haparanda, Sven-Erik, mejlade och skrev att han “tycker att vi är inne på helt rätt tankar”. Vi i det här läget är jag och Niclas Palmér och det Sven-Erik syftar på är vår debattartikel i senaste numret av AiP, Aktuellt i Politiken. Själva grejen är att vi vill att partiet ska börja formulera en europalinje med konkret innehåll och lite udd. Tyvärr har jag inte lyckats knycka åt mig ett exemplar ännu, och texten ligger inte på nätet. Men från och med i dag är jag i alla fall prenumerant, bättre sent än aldrig. Här är är debattartikeln som vi skickade in den:”Socialdemokraterna saknar europapolitiska muskler” Socialdemokraterna har misslyckats med att kommunicera en politisk vision för Europa. Skarpa reformförslag saknas, och det nationella intresset överskuggar nytänkande. Nu behövs en socialdemokratisk EU-debatt, säger Daniel Mathisen och Niclas Palmér. Bara var tredje röstberättigad medborgare väljer att rösta till europaparlamentsvalet.…
Jämlikheten som försvann
I samma sekund som jag skrev rubriken insåg jag att Stefan Fölster skrev en fruktansvärt seg och snackig bok med samma namn för ett par år sedan. Hans slutsats var att Sverige hade tappat i jämlikhet som en följd av, du gissade rätt, höga skatter. Det här inlägget har inte riktigt samma vinkel. Jag tror snarare att det är tvärtom; att köttåren på 1990-talet med – nödvändiga – besparingar och nedskärningar allvarligt hamnade i kollisionskurs med ett socialdemokratiskt mål om minskade klyftor. Om det beror på att partiet i sig självt glömde den ideologiska kompassen mellan finansdepartementet och riksdagen, eller om andra faktorer spelade in, det låter jag vara osagt. Vad som däremot är sant är att Sverige är det land i västvärlden där klassklyftorna har ökat som snabbast de senaste 20 åren. Googla på Roine & Waldenström så hittar du en intressant rapport i ämnet. Socialdemokratiska regeringar har systematiskt…