Massarbetslöshet i krisens spår – regeringen gör ingenting
Regeringen med Anders Borg valde i dag att instämma i den nattsvarta rapport som Konjunkturinstitutet presenterade igår. I den står det bland annat att läsa att arbetslösheten kommer att nå närmare 12 procent under 2011, som en följd av att ekonomin krymper med 4,2 procent. Men vad har regeringen för krisrecept? “Han [Borg] bedömer att regeringen redan har gjort mycket och också tillsammans med Riksbanken gjort omfattande insatser för att dämpa finanskrisen. Han konstaterar också att det är viktigt att sköta de offentliga finanserna. – Vår uppgift nu är att ha ordning och reda i statens finanser och inte skapa osäkerhet, sade Borg.” Helt osannolikt. Samtidigt som resten av världen satsar på att investera sig ur krisen tror Sverige på fullaste allvar att striktare budgetdisciplin kommer att skapa nya jobb. Samtidigt lanserar oppositionen ett klimat- och investeringspaket med realistiska lösningar på den kommande jobbkrisen. Är det här början på slutet…
Kurvorna som bevisar allt..
Eller åtminstone att Obamas stimulanspaket kommer att fungera. Den pixliga figuren från oberoende Congressional Budget Office illustrerar det så kallade BNP-gapet, med andra ord den procentuella skillnaden mellan potentiell och faktisk BNP-tillväxt ((Y*-Y)/Y). Med stimulanspaketet kommer den amerikanska ekonomin, enligt uppskattningen, att krympa med två procentenheter mindre. Och en kurva är ju alltid fin. Problemet med att enbart mäta ekonomisk prestanda i termer av BNP-tillväxt är att det berättar ganska lite om effekt på sysselsättning och produktivitet. Vi minns alla den socialdemokrati utan självkritik som envist pekade på en förhållandevis hög tillväxt strax innan riksdagsvalet 2006. Staplade såg snygga ut och kakan tycktes växa. Tyvärr visade det sig att den höga tillväxttakten inte skapade speciellt många nya jobb. Resten av historien behöver knappast berättas. Men även här visar det sig att det kapitalintensiva stimulanspaketet faktiskt åstadkommer en lägre arbetslöshetsgrad. En vild gissning är att stora investeringar i infrastruktur och jobbskapande…
En marknadsmegafon utan seriösa svar
The Economist skriver i sin senaste ledare om den globala jobbkrisen, som för övrigt är temat för numret som helhet. Man beskriver bland annat problemen med fallande produktivitet och bräckliga investeringsgrunder. Regeringar som har säkrat upp det sociala skyddsnätet och arbetslöshetsersättningar benämns dessutom som goda exempel på en form av “automatiska stabilisatorer”. En tryggare arbetsmarknad stabiliserar därmed ekonomin när efterfrågan krymper. Allt gott så långt. Men märkligt nog landar ledarskribenten i textens slutskede i att arbetsmarknaden ändå måste bli mer flexibel på lång sikt. Samma åtgärder för arbetsmarknaden som prisas i kristider måste avvecklas för att öka omsättningen, heter det. Resonemanget känns bakvänt och säger dessutom emot hela den inledande analysen. En trygg arbetsmarknad, höga ersättningsnivåer och förutsägbarhet för den anställde är tvärtom garanter för att undvika de allra djupaste kriserna, eller åtminstone mildra krisens omfattning och effekt. Utan automatiska stabilisatorer skapas ett underliggande överhettnings- och inflationstryck som spiller över…
Tack för mig
Vilken fantastisk DÅK, vilka fantastiska medlemmar och vilken fantastisk ny distriktsordförande. Under helgen hade nämligen Stockholms läns SSU-distrikt sin 62:a distriktsårskongress, där det bland annat diskuterades och beslutades om framtidens politik och Niclas Palmér valdes till ny distriktsordförande. Under söndagen hade jag mitt avtackningstal till distriktet och nedan har jag klistrat in talet som det skrevs innan DÅK:en: Tack. Och tack Niclas för de fina orden. OK. Så här är det. Jag ska verkligen försöka vara effektiv och koncis, men det blir svårt. Och det här kommer att bli långt. Sorry, men det här är liksom min sista chans att få prata så länge på en DÅK. Speciellt är det några saker som jag har burit med mig under de senaste veckorna. Jag stod här i samma talarstol för tre år sedan, förbannat nervös och nyfiken inför ett uppdrag som kändes oöverskådligt och obegripligt. Jag vill dela med mig några…
Lulanomics, baby!
Medan världen sjunker djupare och djupare ner i en långvarig recession utkristalliserar sig Brasilien, något otippat, som det land som tacklar de inställda sötebrödsdagarna allra bäst. Kan det här vara framtidens ekonomiska föredöme? Mycket tyder på det. Genom en kombination av neo-keynesianska reformer och lite flyt har president Lula lyckats med det som inget annat land förmår: att tackla krisen med värdighet. Hemligheten ligger i ett högt offentligt sparande i högkonjunktur, vettiga budgettak, handelsbalans samt en ackomoderad tillika kontracyklisk finans- och penningpolitik. När krisens stormar mojnat pekar mycket på att Brasilien kommer att stå kvar som klassens ljus, mycket tack vare starkt sparande bland hushållen och urstarka offentliga finanser. Det trots att BNP-tillväxten faller och jobb försvinner. I själva verket kompenseras det delvis av att regeringen lyckats skriva av statslån och använt offentligt ägda bolag klokt genom nyinvesteringar i sysselsättningstäta sektorer. Faktum är att Brasilien är det land i världen…
När borgerligheten ljuger
I dagens ledare skriver PJ Anders Linder om hur sjukfrånvaron stadigt har minskat sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. På motsvarande satt minskade arbetslösheten under samma period, innan finanskrisen slog ut efterfrågan på arbetskraft inom den privata sektorn. Trenderna både inom sysselsättning, sjukfrånvaro och bidragsberoende har en tydlig koppling till konjunkturen i allmänhet och den produktivitetsstyrda tillväxttakten i synnerhet. Så långt allt gott. Problemet är bara att varken Linder eller hans ledarkompisar på SvD är beredda att på ett ärligt sätt analysera de underliggande mekanismerna bakom förändringar inom samhällsekonomin. I stället för att frikoppla den positiva utvecklingen från den sittande regeringens ageranden – något som är fullt rimligt eftersom det började vända innan regeringsskiftet – försöker man vinna billiga poänger genom att hylla socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson för framgångsrika reformer. Hon “utmanat bidragslinjen”, heter det. Det är ungefär lika klipskt som att påstå att regeringen Carlsson som tillträdde 1994 var orsaken till…
Att vara republikan är ju så, eh, hip hop?
Krympta aborträttigheter. Envist motstånd till alla delar av stimulanspaketet och budgeten som gynnar låginkomsttagare. Envist bifall till permanenta skattesänkningar för den rikaste decentilen. Stängda gränser. Monstruösa satsningar på försvaret. Ett avskaffande av positiv särbehandling vid ansökningar. Samtliga republikanska adelsmärken. Trots det försöker Michael Steele, republikanernas nyvalde ordförande, i en diskussion med DL Hughey och Public Enemys frontrappare Chuck D sälja in Grand Old Party, som mer eller mindre har patent på att driva frågor som gynnar en vit, välbeställd, övre medelklass, som ett mysigt och folkligt parti för hiphopgenerationen. Resultatet blir en blandning av pinsamma försök att verka gata (“I grew up on 8th Street right here in DC”) och beundransvärda inslag av självdistans. Kredd till Steele för att han ställde upp.
Ett förlorat år som kräver politiskt ledarskap
Den amerikanska ekonomin krymper med 6,2 procent, samtidigt som svensk tillväxt backar med 4,9 procent. Fler och fler varningssignaler tyder på att krisen blir längre, djupare och mer svårtacklad än vad många från början trodde. Inte ens den mest optimistiska chefsekonomen (läs: Nordea) kan längre förneka att vi sitter i skiten. Samtidigt introducerar centralbanker världen räntor som ligger på historiskt låga nivåer, i syfte att motverka de globala negativa spiraler som nu uppstår. Det börjar bli alltmer sannolikt att hela regioner mer eller mindre kommer introducera nollräntor för att tvinga fram likviditet och förtroende för den ekonomiska politiken. Problemet är bara att ingen räntesänkning i världen kan ta tillväxten över det röda strecket så länge bristerna i de finansiella systemen inte åtgärdas. Det blir lite som att hetsäta socker när man är hungrig fast man egentligen borde fixa en tallriksmodellsmiddag. Flera saker gör dessutom att beslutsfattare riskerar att skjuta sig…