När borgerligheten ljuger

I dagens ledare skriver PJ Anders Linder om hur sjukfrånvaron stadigt har minskat sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. På motsvarande satt minskade arbetslösheten under samma period, innan finanskrisen slog ut efterfrågan på arbetskraft inom den privata sektorn. Trenderna både inom sysselsättning, sjukfrånvaro och bidragsberoende har en tydlig koppling till konjunkturen i allmänhet och den produktivitetsstyrda tillväxttakten i synnerhet. Så långt allt gott.

Problemet är bara att varken Linder eller hans ledarkompisar på SvD är beredda att på ett ärligt sätt analysera de underliggande mekanismerna bakom förändringar inom samhällsekonomin. I stället för att frikoppla den positiva utvecklingen från den sittande regeringens ageranden – något som är fullt rimligt eftersom det började vända innan regeringsskiftet – försöker man vinna billiga poänger genom att hylla socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson för framgångsrika reformer. Hon “utmanat bidragslinjen”, heter det. Det är ungefär lika klipskt som att påstå att regeringen Carlsson som tillträdde 1994 var orsaken till att arbetslösheten låg på runt åtta procentenheter två år senare.

I själva verket är fallet i sjukfrånvaro och den stärkta sysselsättningen en effekt av en urstark högkonjunktur som i första hand närts av slappa utlåningar, för hög likviditet och en mer allmän finansiell överhettning. Att påstå att politiska beslut skapade fler och nya jobb är ingenting annat än borgerligt önsketänkande. Tvärtom visar det mesta på att regeringens reformer varit svagt verksamma och till och med eskalerat den överhettning och lågkonjunktur vi befinner oss i, genom avskaffandet av fastighetsskatten. Politiken satt vid sidlinjen medan marknaden levde det goda livet. Det är ingen slump att Danmark, med en betydligt högre a-kassenivå, har en strukturellt högre sysselsättning inom samtliga grupper. Och lägst ungdomsarbetslöshet i hela Europa.

Till sist är det intressant att notera att Linder, borgerliga opinionsbildare och företrädare för regeringen fortfarande tror att en låg a-kassenivå är en garant för sysselsättning, trots att forskningen bevisar motsatsen. Särskilt under en recession är det direkt skadligt för samhället med en låg marginell konsumtion bland låginkomsttagare, eftersom det tränger undan investeringar och långsiktigt sparande inom tjänstesektorn. För låga marginella inkomster bland de lägsta inkomst- och bidragsdecentilerna skapar också en konsumtionströghet som riskerar att förlänga recessionen med flera år. Och då hjälper inte skattesubventioner för överklassen, ett negativt lönetryck eller västvärldens minsta stimulanspaket, oavsett vad Borgs tummade läroböcker i nationalekonomi säger. Den borgerliga logiken krackelerar.