(vårbudget)
Vårpropositionen 2009 ser ut att bli årets parentes. Medan finanskrisens svallvågor dränkt tiotusentals arbetstillfällen bara i Sverige försöker regeringen göra en Herbert Hoover genom att göra så lite som möjligt. Om vi bara sticker huvudet i sanden tillräckligt länge så kanske det löser sig, tycks Borg och Reinfeldt resonera. Den som är, eller riskerar att bli, arbetslös har i alla fall ingenting att hämta i vårbudgeten. Visst finns det satsningar, men på fel saker. Summorna är på tok för små för att på allvar kunna stimulera en ekonomi i fritt fall. Sverige är har en av Europas mest balanserade budgetar, och det kan tyckas avundsvärt. Men problemet är bara att det absolut värsta en regering kan göra i kristider – när hushåll och konsumenter sparar och skär ner på uppgifterna – är att hålla tillbaka. Tvärtom är det enda verkligt verksamma ekonomiska receptet på återhämtning satsningar på infrastruktur, jobb, utbildning…
Oraklet Krugman
Jag har skrivit om den tidigare, men den är så pass bra att den förtjänar ännu ett inlägg. Någon gång under förra veckan damp nämligen Paul Krugmans Conscience Of A Liberal – Reclaiming America From The Right ned i hallen. Och igår läste jag ut den. Boken är utan att överdriva bland det bästa jag läst om ekonomi och politik. Någonsin. Förutom att den tydligt, enkelt och konkret beskriver den ekonomiska utvecklingen i USA från sent 1800-tal till och med i dag lyckas den även koppla samman komplicerade ekonomiska mönster med politiska trender. Men mest intressant är att tillväxten varit som högst under perioder där inkomstfördelningen varit förhållandevis jämn – eller åtminstone mindre ojämn – och skatterna höga med amerikanska mått mätt. En annan viktig förklaringsfaktor till en växande ekonomisk kaka har också varit den amerikanska fackföreningsrörelsen. Högre lägstalöner tenderar nämligen att minska löneskillnaderna både inom lönekollektivet och på arbetsmarknaden…
2008 är det nya 1929
Ekonomerna Barry Eichengreen och Kevin O’Rourke har sammanställt tillgänglig statistik för tröskeln till depressionen 1929 och jämfört med förra årets inledning till finanskrisen. Det har de gjort genom att sätta tillväxttopparna (juni 1929 och april 2008, respektive) som 100 och plottat kurvorna för tiden därefter. På Y-axeln hittar vi därmed förändringen av ursprungsvärdet 100 och på X-axeln antal månader. Resultatet är verkligen i ögonfallande och bevisar än en gång att alla verkar underskatta krisens djup och omfång. Och då kanske 12 procents arbetslöshet bara är början. Global produktion inom industrin: Världshandel: Globala aktiemarknadsvärden: Överskott i statsbudgetar:
No one on the corner have swagger like AMS
Arbetsförmedlingen släppte i dag en nattsvart rapport som bedömer att arbetslösheten klättrar upp till elva procent redan nästa år. En halv miljon människor beräknas därmed bli arbetslösa. Osofta siffror men i ljuset av den stora recessionens tid lär ingen bli speciellt överraskad över prognosen. Desto mer överraskande är att den borgerliga regeringen fortfarande inte har föreslagit några nya stimulansåtgärder, ett tydligt jobbpaket eller besked till de 500 000 individer som kommer att sakna försörjning från och med nästa år. Hur var det nu, en politik för jobb?
En mätning säger ingenting
Däremot berättar ett mer strukturellt opinionsproblem, som pågått sedan i höstas, någonting viktigt om och till svensk socialdemokrati. Den främsta orsaken till att Socialdemokraterna tappat mark gentemot regeringen i återkommande mätningar är nämligen att den egna politiken saknas. I stället för att snickra ihop färska reformpaket och bryta ny mark återanvänder man antingen gamla förslag eller skuggar regeringens utspel. Signalen som skickas till svenska väljare är att socialdemokratin inte tillräckligt tydligt vågar stå för den egna politiken, liksom att den idépolitiska utvecklingen i partiet står blick stilla. Alldeles oavsett om det förhåller sig så eller inte. De utspel som både partiet och den rödgröna trojkan släpper tenderar dessutom att hela tiden hamna ett par steg efter regeringens agenda. That’s not how we roll. De borgerliga partiernas problem har historiskt sett varit att socialdemokratin haft tolkningsföreträde på en rad områden. Både jobb, välfärd och ordning och reda i statsfinanserna har, tills…
Massarbetslöshet i krisens spår – regeringen gör ingenting
Regeringen med Anders Borg valde i dag att instämma i den nattsvarta rapport som Konjunkturinstitutet presenterade igår. I den står det bland annat att läsa att arbetslösheten kommer att nå närmare 12 procent under 2011, som en följd av att ekonomin krymper med 4,2 procent. Men vad har regeringen för krisrecept? “Han [Borg] bedömer att regeringen redan har gjort mycket och också tillsammans med Riksbanken gjort omfattande insatser för att dämpa finanskrisen. Han konstaterar också att det är viktigt att sköta de offentliga finanserna. – Vår uppgift nu är att ha ordning och reda i statens finanser och inte skapa osäkerhet, sade Borg.” Helt osannolikt. Samtidigt som resten av världen satsar på att investera sig ur krisen tror Sverige på fullaste allvar att striktare budgetdisciplin kommer att skapa nya jobb. Samtidigt lanserar oppositionen ett klimat- och investeringspaket med realistiska lösningar på den kommande jobbkrisen. Är det här början på slutet…
Tillväxt ♥ Skatter = Sant
Den borgerliga, och delvis nationalekonomiska, dogmen om att olika former av skatter och regleringar är skadliga för ekonomin tas ofta för sanning. Höjer vi skatten skjuter vi tillväxten och därmed jobben i sank, heter det. Ingenting kunde vara mer fel. Just nu läser jag Paul Krugmans överraskande bra bok, “The Conscience Of A Liberal” (och nej, liberal i USA betyder inte samma sak som i Sverige) som bland annat handlar om hur den amerikanska ekonomin utvecklats och vilka faktorer som skapat långsiktig tillväxt. Bokens innehåll har garanterat fått både en och annan Friedmanfantast att sätta eftermiddagscappuccinon i halsen. Hans slutsatser är nämligen att USA:s höga skatter, starka fackföreningar och jämna inkomstfördelning från och med slutet av 1930-talet till 1970-talet var de viktigaste förklaringsfaktorerna bakom den urstarka ekonomin. Realinkomster sköt i höjden, liksom den materiella levnadsstandarden. Senare tids ekonomiska oktoberfester, under 1980-talet och 1990-talet, har inte varit i närheten av att…
Kurvorna som bevisar allt..
Eller åtminstone att Obamas stimulanspaket kommer att fungera. Den pixliga figuren från oberoende Congressional Budget Office illustrerar det så kallade BNP-gapet, med andra ord den procentuella skillnaden mellan potentiell och faktisk BNP-tillväxt ((Y*-Y)/Y). Med stimulanspaketet kommer den amerikanska ekonomin, enligt uppskattningen, att krympa med två procentenheter mindre. Och en kurva är ju alltid fin. Problemet med att enbart mäta ekonomisk prestanda i termer av BNP-tillväxt är att det berättar ganska lite om effekt på sysselsättning och produktivitet. Vi minns alla den socialdemokrati utan självkritik som envist pekade på en förhållandevis hög tillväxt strax innan riksdagsvalet 2006. Staplade såg snygga ut och kakan tycktes växa. Tyvärr visade det sig att den höga tillväxttakten inte skapade speciellt många nya jobb. Resten av historien behöver knappast berättas. Men även här visar det sig att det kapitalintensiva stimulanspaketet faktiskt åstadkommer en lägre arbetslöshetsgrad. En vild gissning är att stora investeringar i infrastruktur och jobbskapande…
En marknadsmegafon utan seriösa svar
The Economist skriver i sin senaste ledare om den globala jobbkrisen, som för övrigt är temat för numret som helhet. Man beskriver bland annat problemen med fallande produktivitet och bräckliga investeringsgrunder. Regeringar som har säkrat upp det sociala skyddsnätet och arbetslöshetsersättningar benämns dessutom som goda exempel på en form av “automatiska stabilisatorer”. En tryggare arbetsmarknad stabiliserar därmed ekonomin när efterfrågan krymper. Allt gott så långt. Men märkligt nog landar ledarskribenten i textens slutskede i att arbetsmarknaden ändå måste bli mer flexibel på lång sikt. Samma åtgärder för arbetsmarknaden som prisas i kristider måste avvecklas för att öka omsättningen, heter det. Resonemanget känns bakvänt och säger dessutom emot hela den inledande analysen. En trygg arbetsmarknad, höga ersättningsnivåer och förutsägbarhet för den anställde är tvärtom garanter för att undvika de allra djupaste kriserna, eller åtminstone mildra krisens omfattning och effekt. Utan automatiska stabilisatorer skapas ett underliggande överhettnings- och inflationstryck som spiller över…