En reaktionär reform ur tiden
“How I’ma clean your house and mine’s still dirty? / How i’ma feed yo’ kids while mine sit thirsty?” Bun B sammanfattar ovetandes debatten om hushållsnära tjänster i ‘If It Was Up To Me’. Och han om någon borde veta. USA:s ekonomi består nämligen till stor del av en lågavlönad tjänstesektor som jobbar åt övre medel- och överklass. Inte sällan med flera jobb vid sidan av. Den svenska debatten om att utvidga – eller bevara – den befintliga subvention som infördes av den borgerliga regeringen efter valet är både förvånande och pinsamt grund. Förvånande därför att ledande socialdemokrater ställer sig bakom reformen i tron om att det skapar jobb, å andra sidan under förevändningen att charma medelklassväljare i storstadsregionerna. Pinsamt grund för att utspelen helt tycks bortse från mer strukturella faktorer, liksom hur subventionen faller ut i dagsläget. Framför allt: reformen löser inga problem. Den skapar nya. Subventionerna tas i stor…
Blipbloplycka
Det här är bra. Riktigt bra. Tack till Inkompetent mun för tipset.
Sverige kan bättre
Dagens huvudledare i DN argumenterar för att LO:s krav på centrala löneökningar om 2,6 procent från och med nästa års avtalsrörelse riskerar att förvärra arbetslösheten. Arbetsgivarna, å andra sidan, vill går ut med frysta löner som utgångsbud och önskar se lokala förhandlingar. Dessutom menar ledarskribenten att fackföreningsrörelsens förslag om att ge de anställda ökat inflytande över bemanningsföretagens närvaro på arbetsplatsen är omodernt och undrar om rädslan verkligen är befogad. Händelserna kring det numer ökända Urban Outfitters nämns i en mening. I vanlig ordning är nyklassiskt inspirerade opinionsbildare på högerkanten ivriga att koppla samman mindre fackligt inflytande med ökade möjligheter till högre sysselsättning. Eller åtminstone lägre tillfällig arbetslöshet. Försvinner hämskorna för en mer flexibel prisbildning – och hamnar utbud och efterfrågan närmre jämvikt – kommer både jobben bli fler och det allmänna välståndet öka. Argumenten klingar bekant från mindre lyckosamma borgerliga projekt back in the day. Men så enkelt kommer aldrig…
En bok för några?
På dagens debattsida i DN:s kulturdel skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth med anledning av att författarförbundets ordförande, Mats Söderlund, argumenterat för att etablera fasta bokpriser för att sprida kulturen till fler. Och hon är både uppeldad och engagerad, möjligen för första gången som kulturminister. I sitt svar duckar Adelsohn-Liljeroth från att på ett sansat och nyanserat sätt diskutera verktyg för att tillgängliggöra böcker till alla delar av samhället. I stället skruvar hon upp tonläget och slår fast att fasta bokpriser på samma gång är “planekonomi” som “sätter bokmarknaden ur spel”. Systemet finns redan i omkring hälften av Europas länder, bland i Tyskland, Norge och Frankrike. Liksom fanns i Sverige till och med 1970. Förslaget är därmed varken speciellt nydanande eller kontroversiellt. Trodde jag. I stället hänvisar hon till att det bästa sättet att öka läsandet i Sverige är genom att ha en ökad tilltro till marknaden, och möjligen ett och annat “flexibelt…
Välkommen tillbaka, Keynes
Sällan har Dylans ord känts mer aktuella än just nu. Så sent som för två år sedan betraktades John Maynard Keynes minst sagt med skepsis bland större delen av etablerade nationalekonomer. I bästa fall var han den naiva, okunniga, kusinen som ingen egentligen lyssnade på. Men för det mesta fungerade han snarare som en marginell antites, en historisk parentes, till tidens ekonomiska tänkande. Jag minns speciellt hur jag vid en föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet, under hösten 2006, fick höra föreläsaren ägna tio minuter åt att såga Keynes teorier och de resterande tre timmarna åt att presentera de snitsiga formlerna bakom den regerande utbudsekonomin. Det fanns två sätt att se på ekonomi: ett var rätt, det andra fel. Men det är knappast något nytt. Bakgrunden till det teoretiska – och högst ideologiska – skiftet från Keynes cykliska efterfrågemodell till Friedmans statsfientliga laissez-faire-ramverk började i själva verket redan på 1960- och 1970-talet.…
Projektionskonst
Överkreativa NuFormer Digital Media har petat ihop den här videon som exempel på hur tredimensionell projicering kan användas för att framhäva – eller kontrastera – olika byggnaders arkitektur och särdrag. Snyggt, spektakulärt och framför allt användbart. Annat intressant om Kultur, Samhälle, Konst, Arkitektur, NuForm Media
A day in my life
Vaknar. Äter. Skriver. Fikar. Skriver. Äter. Har möte. Skriver. Fixar inför jobbintervju. Skriver. Äter. Skriver. Somnar.
Borgerlig opinionsängslan
Om det beror på att man överkompenserar inför nästa års riksdagsval eller inte är osäkert, men en sak har åtminstone blivit tydlig de senaste dagarna: högern i Sverige är allvarligt oroad för regeringens framtid. Varje förskjutning i opinionsunderlaget verkar framkalla febriga, ångestladdade, drömmar hos ledarskribenter, ministrar och dess pressekreterare. För varje mätning som visar en rödgrön ledning – vilket inte har varit helt ovanligt – kommer en svärm av mer eller mindre genomtänkta utspel och krönikor med syftet att locka väljare tillbaka in i alliansfamiljens gemyt. Men det är inte bara en möjlig socialdemokratisk renässans som får liberala hovspråkrör att vässa pennorna. Och knappast kamrat fyra procents magra väljarstöd, där Ohly snarare används som intäkt för att plocka fram kommunistkortet. Nu riktas även allt större uppmärksamhet åt Miljöpartiets växande popularitet, med överlastade tirader om partiets illiberala och mittfientliga ideologi. Ingenstans blir nervositeten tydligare än i dagens nummer av DN, där…
“I deserve health care”
Här är klippet som Obamas kampanjorganisation, Organizing for America, valde ut som reklamfilm för att uppmana fler att stödja demokraternas sjukvårdsreform. Omkring 1 000 bidrag kom in till organisationen och den vinnande 30-sekunders-filmen klipptes ihop av Eric Hurt. Snyggt, avskalat och förhoppningsvis effektivt.
De 50 bästa hiphopskivorna 2000-2009
När 00-tal så småningom kryper över till 10-tal börjar bästa-listorna dyka upp lite varstans. Efter en diskussion med en kompis snodde jag ihop följande lista över de, i mina ögon, femtio bästa hiphopskivorna från det senaste decenniet. Mer eller mindre i ordning. 1. Reflection Eternal – Train Of Thought 2. Nas – Stillmatic 3. M.O.P. – Warriorz 4. Screwball – Y2K 5. DITC – Worldwide 6. AZ – AWOL 7. Jay-Z – The Blueprint 8. Masta Ace – Disposable Arts 9. O.C. – Starchild 10. Cormega – The Realness 11. Pete Rock – Soul Survivor II 12. Scarface – The Fix 13. Freddie Foxxx – Industry Shakedown 14. Guilty Simpson – Ode To The Ghetto 15. Gang Starr – The Ownerz 16. Black Moon – Total Eclipse 17. G-Side – Starshipz & Rocketz 18. eMC – The Show 19. Fashawn – Boy Meets World 20. Cormega – Born & Raised…