Sverige kan bättre

Dagens huvudledare i DN argumenterar för att LO:s krav på centrala löneökningar om 2,6 procent från och med nästa års avtalsrörelse riskerar att förvärra arbetslösheten. Arbetsgivarna, å andra sidan, vill går ut med frysta löner som utgångsbud och önskar se lokala förhandlingar. Dessutom menar ledarskribenten att fackföreningsrörelsens förslag om att ge de anställda ökat inflytande över bemanningsföretagens närvaro på arbetsplatsen är omodernt och undrar om rädslan verkligen är befogad. Händelserna kring det numer ökända Urban Outfitters nämns i en mening.

I vanlig ordning är nyklassiskt inspirerade opinionsbildare på högerkanten ivriga att koppla samman mindre fackligt inflytande med ökade möjligheter till högre sysselsättning. Eller åtminstone lägre tillfällig arbetslöshet. Försvinner hämskorna för en mer flexibel prisbildning – och hamnar utbud och efterfrågan närmre jämvikt – kommer både jobben bli fler och det allmänna välståndet öka. Argumenten klingar bekant från mindre lyckosamma borgerliga projekt back in the day.

Men så enkelt kommer aldrig att vara. För det första är inte antalet jobb på arbetsmarknaden ett fast antal som disponeras efter utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden är nämligen ingen isolerad enhet utan externa effekter, eller befriad från ekonomins växelverkan i övrigt. Det finns heller inget historiskt samband mellan lägre, “mer flexibla”, löner och ett högre materiellt välstånd. Där är inte minst USA ett belysande exempel. När jag besökte utkanterna av det lilla samhället Blacksburg i South Carolina tidigare i höstas mötte jag en tvåbarnsförälder som sammanlagt hade fyra jobb, men ändå inte fick ekonomin att gå ihop till utgifter och hyra för det slitna huset. Sjukförsäkringen hade hon sagt upp för flera år sedan. Lägre löner skapar inte fler jobb, bara större klyftor.

Ett sänkt pris för att anställa bland företagen urholkar också köpkraften bland de anställda. I värsta fall, liksom i USA, skapar det en orimlig situation där både dag- och nattjobb blir lösningen för att försörja sig. Sedan försvagar det lägre löneläget dramatiskt den sammanlagda konsumtionen i ett samhälle, något som dränerar ekonomin på både investeringar och kapital kort- och långsiktigt. I Sverige blir effekten sannolikt än större, då kollektivavtalens starka ställning ger ett större genomslag för lönejusteringar. Här kan en negativ lönebildning i praktiken till och med öka arbetslösheten och minska de framtida inkomsterna till välfärdssektorn.

Anledningen till att både Svenskt näringsliv och dess språkrör på DN:s ledarsida föredrar lokala avtal framför centrala handlar egentligen inte så mycket om att det premierar en ökad social mobilitet. I själva verket inser naturligtvis arbetsgivarna att löneutrymmet för hela LO-kollektivet krymper när lokala avdelningar ska förhandla hem sin del av lönekakan. Resultatet blir att förhandlingspositionen, liksom legitimiteten, för hela fackföreningsrörelsen försvagas. Det är förstås en viktig del i en långsiktig strategi, som går ut på att ställa skattesänkningar mot löneökningar och gradvis luckra upp villkoren för landets anställda. Målet är att tippa balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarsidans fördel, och därmed ställa anställda mot varandra. När chansen finns.

På motsvarande sätt skapar det ökade inslaget av bemanningsföretag spänningar på arbetsmarknaden. Kollektivavtalen riskerar att bli valfria för arbetsgivaren samtidigt som inflytandet och tryggheten för de anställda krymper väsentligt. Det senaste exemplet är ovannämnda händelseutvecklingen med Urban Outfitters, där de anställdas krav på kollektivavtal möttes med hot om uppsägning och inhyrd personal från bemanningsföretag. Dessutom skapar det ett negativt tryck på löneutvecklingen, försvårar heltidsanställningar och tummar på den anställdes inflytande på arbetsplatsen.

Problemen på den svenska arbetsmarknaden handlar inte om att lönerna är för höga, eller om att LO:s anspråk skulle vara överdrivna. Anledningen till att vi står inför en jobblös tillväxt där en femtedel av befolkningen strukturellt står utanför jobb och inflytande beror på att det förs en politik som klyver samhället itu och förnekar människor chanser och möjligheter. I stället för att investera i att omvandla svensk industri till världens grönaste och mest dynamiska klubbar man igenom regressiva skattesänkningar utan någon effekt på sysselsättningen. I stället för att vara ärliga om avsikterna med förändringarna på arbetsmarknaden, ställer sig borgerliga ledarskribenter unisont bakom regeringens lapptäcke av särlösningar. Och i stället på att våga ifrågasätta den klassiska nationalekonomins felaktiga grundantaganden om prisbildning på arbetsmarknaden präglas den svenska jobbdebatten fortfarande, efter närmare 30 år, av en reagansk ekonomisk logik.

Den stora vattendelaren inför avtals- och valrörelsen nästa år kommer att stå mellan de som penslar framtiden i grumliga respektive ljusa toner. Mellan en desillusionerad höger som kompenserar idétorka genom att plocka fram gårdagens verktygslåda med lösningar, och en progressiv fackföreningsrörelse och socialdemokrati som i grunden tror att Sverige kan bättre. Att alla förtjänar hela spektret av chanser. Och att det faktiskt gynnar både jobb, tillväxt och välfärd.

Intressant om Politik, Ekonomi, Arbetsmarknad, Jobb, Välfärd, LO, Svenskt näringsliv, Tillväxt, Avtalsrörelse