Julpanik
Inte köpt en enda klapp ännu och veckan är helt fulltecknad till och med den stora kvällen. Antingen får jag köpa samma present till alla eller så blir det raska och mindre fantasifulla postorderklappar. I stället för att tänka på nära och kära har jag köpt en fotobok om Stockholm, en snordyr kalender och 6 nya skivor. Till mig själv. För det är ju så mycket roligare att ge än att få. Här hemma har värden klämt på värmen rejält så nu kan man i princip sitta inne i tischa och shorts och äta frukost. Tyvärr är det inte lika skönt när man väl kommer ut i friska luften. Huu vad kallt det är ute nu. Bio igår: Den svarta dahlian. Se inte.
Reunion
I dag är det dags för en liten återträff med H och valkretssekreterargänget från valrörelsen. Ska bli riktigt kul att träffa dem igen och se tillbaka på en riktigt rolig tid. Fick förresten ett grymt fint tomteskägg igår.
Sunday bloody sunday
Uhh. Det spelar ingen roll om man kan slagga till 11 på måndagen, söndagar är ändå lika uppskattade som ett blodigt hästhuvud i sängen. Även om den ackumulerade oskönheten på söndagar är lite mindre obarmhärtig som student finns den definitivt där. Där man i lördagen bara ser möjligheter och oändlig kreativitet bjuder söndag mest på halvangelägna aktiviteter. Bara en sån sak som att alla butiker stänger innan man ens hinner fundera på att gå ut genom porten gör det hela ovärt. På en liten post-it-lapp står Tjugo saker som behöver fixas i veckan. Högst upp: knepiga seminarieuppgifter inför i morgon. På den sjunde dagen vilade han. Right. Intressant
Reflektioner om vårt SSU
I morse avgick Anna Sjödin som förbundsordförande för SSU. Jag har tidigare medvetet valt att inte skriva myckt alls om det som hänt, av respekt för organisationens interna och demokratiska process. Det är vi själva – inte lösnummersäljande sensationspress – som ska fatta den typen av beslut och kittet i varje demokratisk sammanslutning bör bygga på ett ömsesidigt förtroende mellan ombud och de valda med lika viktiga rättigheter som förpliktelser. Dessutom är det föga reko mot de inblandade att valsa runt i media så fort en medialt säljbar situation uppkommer. SSU borde och måste kunna så oändligt mycket bättre än så. I det avseendet har exempelvis alla medlemmar i lenet varit ett briljant föredöme i att samtidigt som de vågat ifrågasätta och argumentera för angelägna ståndpunkter alltid värna om organisationens bästa. Det gör mig stolt och glad. Tänk om alla kunde agera så. Kedjan av händelser går att belysa på…
Nödvändig hyllningsrecension
Tänk hur det kan bli när man har noll förväntningar på en platta, och motbevisas. Man sitter där 35 minuter senare glatt överraskad, smått chockad, men med dåligt samvete för att man inte tagit det hela på allvar. Ack så fel. Urbra, inte dåligt. Anders är ju briljant och de 11 spåren är i själva verket välbehövliga injektioner till en i övrigt rätt så luggsliten och singelorienterad genre. Irrelevant och sönderpolerad bredrock finns det redan tillräckligt av. Det här är nytt. Det är befriande att slippa höra fler lagom topplisterockiga refränglåtar med slarvigt textinnehåll. Här bjuds det i stället på vältolkat textkalas med lite motstånd. Pengabrorsan låter som en fint 2006-putsad Lundell eller Plura i sitt esse utan att fördenskull bli pinsam. Som bäst där rösten är i fokus med subtilt ackompanjemang av bandet. Sämst där gitarrklyschor och fulfalsett tar över. Vad gäller de enskilda låtarna skiner “Livet börjar här”…
Busted, Otto!
Det verkar finnas något av rättvisa i världen trots allt. I dag dömdes nämligen Expressens chefredaktör, Otto Sjöberg, till böter för förtal vis á vis Persbrandt. Ett fylkingskt äntligen är på sin plats. Få kan ha missat den smutsiga semi-journalistik som producerats på den liberala tidningsredaktionen på Gjörwellsgatan. Förutom ett ofta oskarpt sätt att rapportera nyheter liksom analysera händelser har den redaktionella slappheten – eller bristfälliga respekten – mer än en gång drabbat enskilda. Där är Persbrandt bara en i mängden. Ända sedan Sjöberg tog över rodret för Expressen har tidskriften förvandlats från en förhållandevis respektabel kvällstidning (så långt det nu är möjligt) till att alltmer likna en Hänt Extra i nyhetsform. Särskilt tydligt blev det när Niklas Svensson kröntes till “politisk reporter” för tidningen med uppdrag att “objektivt bevaka aktuella och relevanta politiska skeenden”. I stället belönades Sverige med en lång rad av sensationslystna, integritetskränkande och riktigt elaka artiklar…
Den som ändå fick demonstrera..
I stället ligger man hemma sjuk i feber, maratonglor på Seinfeld och sover typ 20 av 24 timmar. Önskar att jag i stället hade kunnat knata med i fackeltåget som går av stapeln 17:30 på Norra Bantorget i dag. Ni som ska dit: protestera för mig också. Back to Costanza. Andra bloggar om: Manifestation, A-kassa, Seinfeld, Feber, Politik, LOIntressant
Förvirringens tid
Hur klarar folk av att ha koll på allt som händer perioden strax innan jul? Själv känns det mest som ett inferno av möten, synnerligen otrygga löften om att hooka up med gamla kompisar, julbord med trött senapssill, fler demonstrationer än veckodagar, sjukt många efterlängtade skivsläpp, studiewrapup med seminariehets, oköpta klappar, ihopblandade dagar och mer allmänt en märklig känsla av att inte riktigt ha koll på allt. Ibland kan man sakta ner tillvaron, till exempel via “Little Miss Sunshine” på bio, men i längden är det bara naivt. Julen är här för stanna. Hoppas innerligt att jag inte är ensam och att de som drabbas av min förhoppningsvis tillfälliga sinnesförvirring har överseende. Så här kan det inte fortsätta. Det måste vara alla pepparkakor och ljusslingor som gör att man blir lite schmoozy. Eller så behövs helt enkelt lite ledighet. Här kommer i alla fall några spontana tips på decemberljud: Tre…
Fokusera på storstadsregionerna. Och välj Mona.
Efter det senaste mötet med SSU:s valanalysgrupp beslutade vi att formulera och spela in en debattartikel för DN Debatt. Resultatet ser ni här. Själv är jag mest nöjd med att texten har ett tydligt urbant perspektiv (Rosengård och Fittja) och fokuserar på betydelsen av en politisk förnyelse i takt med tiden. Diskussionerna i gruppen är både konstruktiva och idérika, vilket är hoppfullt inför det fortsatta arbetet. Jag är mer än lovligt tokless på allt snack om att nästa partiordförande för Socialdemokratiska arbetarepartiet per automatik kommer att generera valvinst 2010. Visade inte den senaste valförlusten med all önskvärd tydlighet att ett överdrivet personfokus snarare skrämde än lockade väljare? Det är på tiden att snacka om människors egna problem och inte nödvändigtvis presentera OH-bilder på snygga sysselsättningstal. Tänk om. Sprid inflytandet, förnya politiken och utveckla en tydligare koppling till medborgarnas problem. Först då har vi ens en sportmössa att tackla de stora…
It takes a nation of millions to hold us back
Andelen kloka människor som greppar det finfina i kråksången med en radikalt förändrad kultursektor blir bara fler och fler. Senast i raden är den både klipska och helylletrevliga Helena som i ett välskrivet blogginlägg argumenterar för färre statliga regleringar till förmån för uppmuntrad teknologisk utveckling. Varken hon, jag eller någon annan ska behöva skämmas för att vi har iPods proppfyllda med delad musik. I förlängningen tjänar nämligen alla på det (Pontén undantaget). Mitt tips är i stället att dela mer, oftare och med ännu fler. Frågan är bara när även det konservativa bunkergänget på justitiedepartementet, en paragraftuggande juristkår och proppmätta skivbolag ska våga ta steget in i framtiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det går inte att stoppa fildelningen. Ge i stället företag verktyg att fokusera på att utveckla bättre alternativ till fildelning. Samtidigt kanske det är för mycket begärt att de som antingen försvarar…