Tänk hur det kan bli när man har noll förväntningar på en platta, och motbevisas. Man sitter där 35 minuter senare glatt överraskad, smått chockad, men med dåligt samvete för att man inte tagit det hela på allvar. Ack så fel. Urbra, inte dåligt. Anders är ju briljant och de 11 spåren är i själva verket välbehövliga injektioner till en i övrigt rätt så luggsliten och singelorienterad genre. Irrelevant och sönderpolerad bredrock finns det redan tillräckligt av. Det här är nytt.
Det är befriande att slippa höra fler lagom topplisterockiga refränglåtar med slarvigt textinnehåll. Här bjuds det i stället på vältolkat textkalas med lite motstånd. Pengabrorsan låter som en fint 2006-putsad Lundell eller Plura i sitt esse utan att fördenskull bli pinsam. Som bäst där rösten är i fokus med subtilt ackompanjemang av bandet. Sämst där gitarrklyschor och fulfalsett tar över. Vad gäller de enskilda låtarna skiner “Livet börjar här” allra klarast och kan spelas hur många gånger som helst utan att nötas ut, liksom skönt vemodiga “Midnatt till sju” och “Downtown train”. Att skivan är lite ojämn känns mest bara oviktigt i sammanhanget. Det här kan bli hur stort som helst.
Andra bloggar om: Moneybrother, Musik, Kultur, Ulf Lundell, Plura
Intressant