Reflektioner om vårt SSU

I morse avgick Anna Sjödin som förbundsordförande för SSU. Jag har tidigare medvetet valt att inte skriva myckt alls om det som hänt, av respekt för organisationens interna och demokratiska process. Det är vi själva – inte lösnummersäljande sensationspress – som ska fatta den typen av beslut och kittet i varje demokratisk sammanslutning bör bygga på ett ömsesidigt förtroende mellan ombud och de valda med lika viktiga rättigheter som förpliktelser. Dessutom är det föga reko mot de inblandade att valsa runt i media så fort en medialt säljbar situation uppkommer. SSU borde och måste kunna så oändligt mycket bättre än så. I det avseendet har exempelvis alla medlemmar i lenet varit ett briljant föredöme i att samtidigt som de vågat ifrågasätta och argumentera för angelägna ståndpunkter alltid värna om organisationens bästa. Det gör mig stolt och glad. Tänk om alla kunde agera så.

Kedjan av händelser går att belysa på många sätt och egentligen sammanfattas det bra och kärnfullt i både Annas debattartikel och i Mattias kommentarer på morgonens presskonferens. För Anna personligen stöder jag hennes beslut till fullo och har verkligen förståelse för att hennes situation blivit alltmer ohållbar. Situationen har kommit till en kritisk gräns där det blir snudd på omöjligt att finna manöverutrymme och lugn. Däremot skulle jag ljuga om jag inte medger att det känns trist att det skulle behöva ske under dessa omständigheter. Anna är tuff, klok och sådär politiskt förbannad som man bara blir då engagemanget för människor är äkta och påtagagligt. Socialdemokratin behöver definitivt en sådan person och jag hoppas innerligt att hon kommer att fortsätta vara en aktiv och kritisk röst för utsatta människor; en röst som behövs. Sjödin har tillsammans med många andra dessutom lyckats bygga ett mer pragmatiskt samtalsklimat där tidigare järnridåliknande falanguppdelningar ersatts med mer sansade och konstruktiva diskussioner. Så var det definitivt inte förut. Det är i själva verket ett helt annat SSU i dag än för några år sedan, vilket blir som tydligast då man träffar unga sossar från andra delar av landet (även om hemma alltid är bäst). Låt oss visa respekt för varandra även om vi tycker olika i många frågor och fortsätt utveckla ett fruktbart politiskt samtal. Det tjänar alla på.

Nu är det dags för SSU att fortsätta den politiska förnyelseprocessen och våga vara en terrier i byxbenet på den borgerliga regeringen. Det är tid för oss att snacka politik igen och – som jag gärna tjatar om – prioritera integration, storstadspolitik och ungdomars inflytande. Stockholms läns SSU-distrikt inledde det arbetet redan tidigt i höstas med bland annat ett upprop mot regeringens hyresrättsfientlighet. Idén om bostaden som en viktig länk för att bryta utanförskap har även resulterat i en framgångsrik bostadskampanj och fler tankar om framtiden levereras under helgen av distriktets medlemmar på lenstrean.

Andra bloggar om: SSU, Politik, Stockholms läns SSU-distrikt
Intressant