Jag har med stigande intresse följt utvecklingen kring den Afrikanska unionen, eller AU som den förkortas. Syftet med unionen som såg dagens ljus 2002 är att på olika sätt skapa en större politisk och ekonomisk enighet över kontinentens stater. Mer om unionens struktur och mål finns här. Sedan omstöpningen från det delvis framgångsrika men organisatoriskt daterade OAU – Organization for African Unity – år 2002 har samarbetets former och målsättningar på många punkter förändrats och förtydligats. Från att tidigare mest ha handlat om att föra en kontinuerlig dialog mellan länderna syftar dagens union snarast till en politisk integration i likhet med fröet till EU. Men samarbetet är långtifrån en blåkopia av varken EU eller andra unionsformer. AU:s Constuitive Act drar upp många riktlinjer och principer som saknas eller är trubbiga de europeiska fördragen, exempelvis den här inledningen:
GUIDED by our common vision of a united and strong Africa and by the need to build a partnership between governments and all segments of civil society, in particular women, youth and the private sector, in order to strengthen solidarity and cohesion among our peoples;
Utvecklingen är välkommen och kan förhoppningsvis bidra till att den traditionella västvärlden uppmärksammar Afrikas – om inte än inte homogena – förutsättningar och krav. Både den svenska och amerikanska regeringen liksom EU som helhet behöver bli påminda om den djupa ekonomiska och sociala klyfta som fortsätter delar världen. För i längden kan det varken vara moraliskt eller mänskligt försvarbart att en så liten del av världens befolkning använder så extremt stora resurser, samtidigt som miljontals människor saknar det mest nödvändiga för att överleva. Det är inte bara ett ansvar, utan faktiskt en plikt för alla som delar progressiva idéer om den globalpolitiska arenan.
Redan nu finns det dessutom exempel på hur AU lyckats driva igenom en större samordning i större policyfrågor, åtminstone mellan några av medlemsstaterna. Det kanske färskaste exemplet är de AU-flaggade styrkor som skickats till Somalia för att stabilisera den kaotiska konfliktsituation som uppstått. Ett annat angeläget exempel är AU:s strävan efter att driva på en ömsesidig – och inte västanpassad – handel för att sporra exporten av framför allt spannmål. Båda dessa initiativ vittnar om styrkan i att hitta gemensamma problemformuleringar, och även om unionen inte är en fullständigt enhetlig aktör är det trots allt en glädjande signal om att unionen inte saknar ambitioner.
Trots optimism finns det också anledning att redan nu identifiera de politiska problem och utmaningar AU står inför. Kanske främst när det gäller att våga driva en tuffare demokratisk dagordning mot diktaturstater som kränker mänskliga rättigheter, men lika viktigt för hur gemensamma beslut ska följas upp både av talespersoner och enskilda medlemsländer. Listan kan göras lång men bevisar egentligen bara det faktum att AU fortfarande är ett bräckligt embryo till den panafrikanska politiska gemenskap som eftersträvas. Än så länge finns det mycket kvar att bevisa om AU:s institutioner menar allvar med att sy upp en ny politisk kostym för den afrikanska kontinenten. Projektet är i alla fall det mest spännande på många år och kan förhoppningsvis både stuva om i maktbalansen mellan nord-syd och samtidigt bygga en hållbar framtid för Afrika. Det behövs mer än någonsin.
Andra bloggar om: Politik, Internationellt, Afrikanska unionen, EU
Intressant
Afrika har bara sig själva att skylla för att det är som det är. Hade det inte varit för korrupta ledare skulle fattigdomen inte vara ett problem.
H.A.
H.A.: Yea right. Om du vill se hur det ligger till med korrumption i världen så kan du kolla här: http://www.transparency.org/policy_research/surveys_indices/cpi/2006
Din teori blir lite väl enkel när man ser hur det ser ut i världen.
Är det inte tydligt att en majoritet av de afrikanska länderna tillhör de mest korrupta i världen?
H.A:
Klassiskt högerargument att hävda att korruptionen är det enda som resulterat i fattigdom. Visst finns det men faktorer som begränsad frihandel och hundratals år av kolonialism kan måhända ha satt sina spår också.
Grymt intressant inlägg, Daniel! Jag följer också AU med spänning och hoppas verkligen att utvecklingen mot närmare samarbete mellan de afrikanska länderna fortsätter.
Ett av de absolut största problemen som de afrikanska länderna måste göra upp med vidrör du i denna mening: “Kanske främst när det gäller att våga driva en tuffare demokratisk dagordning mot diktaturstater som kränker mänskliga rättigheter” Flatheten mot Mugabe från grannländerna – främst mäktiga Sydafrika – är ett stort problem. Varför man väljer att inte kritisera Mugabe vet jag inte, kanske är det för att man vill hålla enad front mot västvärlden, kanske är det någon annan anledning, men det måste man ta tag i!