Är rejält förvånad över att LRF:s lobbyverksamhet för närodlad mat undgått all form av kritisk granskning. Snarare tycks det ha etablerats närmast en konsensus i att lösningen på världens klimatproblem ligger i att minska handeln och konsumera mer inhemskt. Som om det är ekonomiskt utbyte länder emellan som är problemet.
LRF har dessutom lyckats vrida debatten till att handla om att svenskproducerad mat per automatik håller en högre kvalitet än i andra länder. Alldeles oavsett om så är fallet eller inte. Märkningskramarna menar nämligen att svenskt jordbruk har särskilt fina värderingar, och därmed bättre mat. Det är heller ingen slump att LRF samarbetar med den subventionsglada franska bonderörelsen. Intresset är detsamma: att skydda och bevara landets jordbruk. Till varje pris.
Och problemet är att det inte bara handlar om priset på en matkasse, eller ens kvaliteten på maten. I förlängningen får synen på handel och konsumtion konsekvenser för utvecklingen i världens fattigaste regioner och västvärldens roll. I praktiken resulterar märkningen i att man motarbetar exempelvis afrikanska eller latinamerikanska bönder från att exportera sina produkter – och därmed hämmar ländernas utveckling.
Att sprida bilden av att bara svensk mat duger åt svenskarna känns unket och klingar obehagligt. Snarare än att komma med krystade låtsasargument för att sätta konstgjord andning på svenskt lantbruk måste fokus ligga på att utveckla nya klimatsnåla bränsletekniker, skuldavskrivnings- och investeringsprogram för att modernisera utvecklingsländernas jordbruk samt en generell avveckling av det europeiska jordbruksstödet, CAP. Världen är nämligen större än en svensk matkasse.
Intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Jordbruk, LRF, Svenskt Sigill
Jo, jag hajar vad du menar. Men det går ju inte att komma undan att en svenskodlad potatis är bättre rent miljömässigt än en tysk eller sydafrikansk. Sedan håller jag, som sagt, med dig om att det är märkligt att LRF kommer undan så lätt med tanke på den senaste tidens skandaler inom svensk grisköttproduktion, för att nämna ett exempel.
Bra information till konsumenter som vill kunna välja. Så ser svenska bönder på sin, som du uttrycker det, “lobbyverksamhet för närodlad mat”. Människor har olika värderingar när det gäller vad som är viktigt i matproduktionen. Vi tycker att de som fäster vikt vid djuromsorg- och miljöpåverkan ska kunna köpa produkter som stämmer med deras önskemål. På samma sätt som de med andra prioriteringar och möjligheter ska kunna välja andra produkter. Vägen dit är bland annat ursprungs- och kvalitetsmärkning. Det bästa vore förstås om vi hade likvärdiga regler för matproduktion världen över, men eftersom det är mer utopi än verklighet är det viktigt att producenter och konsumenter kan kommunicera.
Att världen är, som du beskriver det, ”större än en svensk matkasse” är en verklighet vi lever med varje dag. Världsmarknaden gör sig dagligen påmind, såväl i konkurrensen från duktiga kollegor i framgångsrika exportländer, som i vårt internationella bondesamarbete. När vi träffar bondekollegor från Afrika, Sydamerika, Oceanien eller resten av Europa diskuterar vi hur vi på bästa sätt kan leva upp till konsumenternas förväntningar. Vi är överens om att handeln ska vara öppen och schysst, och ingen tycker att det konstigt med en märkning som länkar producenten med konsumenten, oavsett om det är en märkning av svenska produkter eller produkter från Malawi.
Den svenska livsmedelsproduktionen har minskat alltsedan början av 1990-talet. Närmare hälften av den mat vi äter idag är importerad. Du behöver alltså inte vara orolig för att du i framtiden inte ska kunna välja produkter från andra länder. Tvärtom har exotisk mat redan intagit den svenska marknaden och kommer förmodligen att växa i betydelse.
Christina Furustam och Anna Blomberg Behjat, LRF
Magnus:
Det enda som gör en svenskodlad potatis mer miljömässig än en tysk eller sydafrikansk är transporten och tillverkningsmetoden. Problemet ligger i att lobbyn för närodlat etablerat en bild av att svenskproducerat mat är grönare i sig. Med samma resonemang skulle man kunna säga att en svensktillverkad teve gör mindre skada på miljön för att den har transporterats kortare sträcka. I det långa loppet ekar argumenten ihåligt och konservativt.
En seriös och progressiv diskussion om mat och transporter måste fokusera på att hitta incitament för grönare transporter och investeringar för bättre odlingsmetoder i utvecklingsländerna.
Christina Furustam och Anna Blomberg Behjat:
Hej, kul att ni tar er tid att reagera på inlägget. Jag är övertygad om att det behövs ett brett och öppet samtal för att vädra frågor om maten i ett större sammanhang.
Först och främst är det inte märkningen i sig som jag stör på mig på. Tvärtom. Märkningar skapar förutsägbarhet för konsumenten och kan i många fall, såsom Rättvisemärkt, sporra en positiv utveckling i stora delar av världen. Men i ert fall handlar det inte om en värderingsfri upplysning gentemot konsumenterna, snarare en medveten strategi för att i praktiken etablera handelsmurar för att skydda svenska bönder från global och nyttig konkurrens.
På vilket sätt är det “öppet och schysst” att bedriva en närapå nationalistisk kampanj för att handla inhemsk mat? Hur påverkas era partnerorganisationer av det? Och varför tar LRF så ensidigt ställning för en så begränsad del av samhället?
Svaret är förstås att LRF, liksom många andra organisationer i Sverige, är ett särintresse som driver vissa specifika frågor på uppdrag av jordbrukare och producenter. Att då hävda att det enbart rör sig om kommunikation gentemot konsumenter blir bara oseriöst. Då vore det ärligare om LRF stod för att ni är en opinionsbildande organisation med tydligt politiska intressen.
Till sist vill jag poängtera att jag inte ser något egenvärde i “exotisk mat” i de svenska butikshyllorna. Vad jag vänder mig emot är en systematisk diskriminering av produkter från i synnerhet utvecklingsländer. En sundare politik för både konsumenter och producenter världen över bör baseras på ett avskaffande av EU:s jordbrukssubventioner, globala kvalitetsmärkningar för mat och produktionsmetoder samt marknadsmässiga konkurensförhållanden länder emellan. Det tjänar alla på i längden.