Septembertips
Norah Jones – Sinkin’ Soon. Sval, tillbakalutad, jazz som rymmer lika mycket samhällskritik som Public Enemys sammanlagda diskografi. Hela skivan, Not Too Late från förra året, är förresten en guldklimp.
Vad sägs om ett socialdemokratiskt stimulanspaket?
Fond: Den amerikanska bolånekrisen har resulterat i en kraftigt försvagad inhemsk ekonomi, där både sysselsättning och köpkraft fallit. Samtidigt som BNP-tillväxten krymper verkar USA:s extremt negativa handelsbalans få återverkningar på ekonomin i stort. Hushållens syn på landets ekonomiska prestanda har inte varit mer pessimistisk på över tjugo år. Globalt präglas mer eller mindre alla finansiella marknader av instabilitet och oförutsägbara svängningar. Svängningarna är dessutom så stora att flera chefsekonomer nervöst drar paralleller till det sena åttiotalets mardrömsscenarier. Den totala andelen handel har minskat i stort sett överallt, och de europeiska ekonomierna brottas med både demografiproblem och rekordlåg tillväxt. I mer än ett land kryper arbetslösheten långsamt upp över de långsiktigt strukturella nivåerna. I Sverige har vi den högsta högsta inflationstakten sedan 1993, där KPI accelererar i takt med matpriserna. Enligt Konjunkturinstitutets senaste rapport har vi ännu inte nått den högsta inflationsnivån i den pågående konjunkturcykeln. Och då har KI dessutom…
Uggla!
Så här ser den ut. Den snyggaste gjutjärnsuggla som någonsin stått på en fönsterbräda. Liksom den finaste presenten. .. eller som C sa när jag visade den för honom: “Snygg. Och jävligt 2008. Det har jag läst i en inredningstidning.”
Ut ur mörkret
En vecka. Ner. Långt ner. Upp. Upp. Jävligt upp. Allt som inte dödar härdar, sägs det. Solen är i alla fall klarare än någonsin, och värmer mer än under hetaste julieftermiddag. En sak är säker; närmaste och käraste är viktigast i alla lägen. Det mesta i periferin känns överflödigt, eller åtminstone sekundärt. Det är en fantastisk dag, och allt känns finare, roligare och ljusare än på länge.
Förändring En kampanjstrategi vi kan tro på
Höstens val kommer med största sannolikhet att bli otroligt jämnt, med en handfull delstater som mer eller mindre avgör utgången. I mätning efter mätning ligger Obama mellan +3 och +5 procentenheter före McCain i nationella mätningar, medan Florida och Missourni kontinuerligt tickar några enheter till den republikanske kandidatens fördel. Mycket tyder på att det är i rekordjämna Colorado, Virginia och swing state-klassikern Ohio som reklamsnuttarna kommer att hagla och intensiteten märkas ju närmare november vi kommer. Andra överraskingar i år kan definitivt bli Illinoisgrannen Indiana och Montana, där en demokrat är landets mest populära guvernör. Oavsett vilket säger några procentenheters ledning i augusti, före konventet, i princip ingenting om det slutgiltiga resultatet. Dukakis ’88, någon? Skulle de amerikanska väljarna uteslutande välja president utifrån sakpolitik och faktiskt reforminnehåll skulle valresultatet förmodligen färga större delen av kartan klarblå, och med god marginal landa runt 350 elektoratröster för demokraternas presidentkandidat. Problemet – och…
Så snart så
Snart blir det seriöst här. Regelbundenhet. Inlägg som faktiskt innehåller mer än bara en länk eller ett youtubeklipp. The werks. Tanken är att återuppta lite trådar kring det amerikanska presidentvalet och försöka skriva om sånt som det kanske inte alltid är tokfokus på i bloggosfären. Just nu är det bara så mycket annat som känns roligare än att vara inne och tjura framför tangenterna; typ äta muffins och vara ute. Tills dess vill jag tipsa om två saker: 1. Sifferkonstnären Nates faktaspäckade och analystäta FiveThirtyEight. 2. Snygg remix med Novel och Coldplay:
Bäst (ja, faktiskt)
SebastiAn borde egentligen lägga ner nu. Smälla igen den mjölkvita lådan med äpplet på, förtränga Pro Tools-looparna och nöja sig med att hans musik kommer att gå till historien som sensationell. Lyckligtvis gör han det inte. ‘Walkman‘:
Aftonbladet gör det igen
Precis när man trodde att AB hade shapat upp sina kultursidor och släppt hörnflaggan så sitter kvällstidningsfolket än en gång i skamvrån. Den här gången är det Johannes Björk som gör en riktig miss när han tolkar Nas ‘Black President’ som en explicit kritik gentemot Obamas presidentkandidatur. Inte helt oväntat har den verbala biffen mellan å ena sidan kultursidekramare och å andra sidan musikkritiker resulterat i att en av vår tids kanske viktigaste kulturfrågor aktualiserats; varför nedvärderas vissa musikgenrer strukturellt i de kulturella finrummen, reduceras till pytterecensioner och löjlig faktakoll? Det är faktiskt helt osannolikt att individer som på ett eller annat plan titulerar sig journalister – eller åtminstone skribenter med journalistiska förtecken – inte lyckas dekryptera en rätt basal text om barriärerna och möjligheterna med en afroamerikansk presidentkandidat i relation till amerikansk politik i stort. It ain’t brain surgery. Hade Johannes bara slaskgooglat lite på ‘Untitled’, ‘Nas’ och ‘review’…
Point prover
Här är en fanvideo till “Black President” från Nas nya, obetitlade, skiva:
"Jobba, jobba, jobba äta lunch; samma sak händer i morgon"
Den klassiska textraden sammanfattar mer än väl vad som händer just nu. Och all tid som går till jobbande kommer med största sannolikhet fortsätta nagga på bloggtiden, till ett absolut minimum. Politisk munsbit: Kan Virginia bli en blå klutt på kartan i november? Kulturell munsbit: Nya Nas-skivan är det bästa materialet som han släppt sen Illmatic. Köp!