Vad sägs om ett socialdemokratiskt stimulanspaket?

Den amerikanska bolånekrisen har resulterat i en kraftigt försvagad inhemsk ekonomi, där både sysselsättning och köpkraft fallit. Samtidigt som BNP-tillväxten krymper verkar USA:s extremt negativa handelsbalans få återverkningar på ekonomin i stort. Hushållens syn på landets ekonomiska prestanda har inte varit mer pessimistisk på över tjugo år.

Globalt präglas mer eller mindre alla finansiella marknader av instabilitet och oförutsägbara svängningar. Svängningarna är dessutom så stora att flera chefsekonomer nervöst drar paralleller till det sena åttiotalets mardrömsscenarier. Den totala andelen handel har minskat i stort sett överallt, och de europeiska ekonomierna brottas med både demografiproblem och rekordlåg tillväxt. I mer än ett land kryper arbetslösheten långsamt upp över de långsiktigt strukturella nivåerna.

I Sverige har vi den högsta högsta inflationstakten sedan 1993, där KPI accelererar i takt med matpriserna. Enligt Konjunkturinstitutets senaste rapport har vi ännu inte nått den högsta inflationsnivån i den pågående konjunkturcykeln. Och då har KI dessutom en tendens att underskatta inflationen. Den strukturella arbetslösheten är kvar på samma nivå som tidigare, och bland flera grupper stiger andelen utanför arbetsmarknaden. Den svaga ökning i sysselsättningen som kom under förra året har bytts ut till en minskad efterfrågan över hela kartan.

Regeringens skattesänkningar på boende i kombination med a-kasseförändringen har försämrat rörligheten av kapital. Konsekvensen är en närapå överhettad bostadsmarknad, men samtidigt fallande konsumtion bland den största andelen. Färre vågar investera och konsumera, fler sparar för sämre tider. Den borgerliga regeringens finanspolitik har därför förvärrat ekonomin och plockat bort viktiga verktyg för att stimulera ekonomin i nästa cykel. I stället för att bedriva en ansvarsfull, kontraktiv, finanspolitik har man sumpat viktiga chanser att stadga upp ekonomin inför den kommande lågkonjunkturen. Redan från och med 2010 räknar OECD med att svensk arbetslöshet stiger till strax under sju procent.

Med andra ord:It’s the L word. Lågkonjunkturen är runt hörnet. Nu handlar det om hur vi hanterar den.

Önskan:

En socialdemokrati som vågar presentera en tydlig omläggning av finanspolitiken, med fokuserade och målinriktade åtgärder. Som kontrasterar regeringen och har konkreta alternativ.

Till skillnad från den borgerliga regeringen borde våra finanspolitiska mål inriktas på kvantitativa mått för höjd konsumtion, en högre strukturell sysselsättningsnivå och ett par offentliga investeringar som ger utslag både i hushållens och samhällets ekonomi. Och inte minst våga föreslå impopulära men nödvändiga prioriteringar i den offentliga budgeten under de svagaste tillväxtcyklerna. Vi har gjort det förr, och vi kan definitivt göra det igen. I ett läge när den borgerliga regeringen misslyckats på punkt efter punkt, och har opinionen emot sig, har vi alla möjligheter att nå ut med ett renodlat ekonomiskt budskap. Eller plånboksfrågor, som han före Mona uttryckte det.

Därför behövs det ett socialdemokratiskt stimulanspaket för att tackla, och övervinna, lågkonjunkturen.

Paketet skulle behöva innehålla en mix av strikta budgetprioriteringar – där både en och två reformer måste skjutas på framtiden – och en mer expansiv roll för staten i relation till andra aktörer. På samma sätt är det nödvändigt att stärka upp de kommunala ekonomierna, särskilt där stora åtaganden finns.

Lika viktigt blir att hålla en balanserad budget och ett förtroende för den förda politiken, och inflationen under kontroll. Grundprincipen är att få så mycket pang för pengarna som möjligt och öka den offentliga konsumtionen mer inom vissa områden när konjunkturen dyker ytterligare.

När det gäller sysselsättningen skulle en modell kunna vara att öka anställningen inom offentlig sektor, framför allt inom sektorer som inte tränger undan framtida nyanställningar inom den privata sektorn. Förutsättningen är förstås att de offentliga finanserna inte dras med stora underskott. Ett annat sätt att minska besparingstrycket på arbetskraft vore att införa anställningsrabatter och reduktioner för omkostnader vid anställning, speciellt i en- och fåmansföretag.

Den privata konsumtionen kommer också att behöva stärkas när sparandet ökar. Här skulle tre förslag kunna vara intressanta:

1. Höj a-kassan. Rejält. Mer pengar i fickan för den arbetslöse innebär en större marginell benägenhet till konsumtion, jämfört med missriktade skattesänkningar till medelklassen. Höjningen skulle därmed gynna både den arbetslöse – som drabbas dubbelriktat av konjunkturnedgången – och den aggregerade konsumtionen.

2. Inför en inkomstbonus i form av rena konsumtionscheckar, en tidsbegränsad momsreduktion eller något annat instrument som garanterar maximal uteffekt i hushållsinköp och så lite sparsvinn som möjligt.

3. Skapa statliga subventioner för att minska priströsklarna till offentliga tjänster; lägre kostnader för att använda exempelvis vård ökar chanserna till konsumtion inom den privata sektorn. Alla incitament som gynnar privatkonsumtion är goda.

På?

Intressant: Politik, Samhälle, Ekonomi, Sverige, USA, Inflation, Ränta, Finanspolitik, Regeringen, Socialdemokraterna, Anders Borg, Moderaterna, Nationalekonomi, SvD, DN