En reaktionär reform ur tiden
“How I’ma clean your house and mine’s still dirty? / How i’ma feed yo’ kids while mine sit thirsty?” Bun B sammanfattar ovetandes debatten om hushållsnära tjänster i ‘If It Was Up To Me’. Och han om någon borde veta. USA:s ekonomi består nämligen till stor del av en lågavlönad tjänstesektor som jobbar åt övre medel- och överklass. Inte sällan med flera jobb vid sidan av. Den svenska debatten om att utvidga – eller bevara – den befintliga subvention som infördes av den borgerliga regeringen efter valet är både förvånande och pinsamt grund. Förvånande därför att ledande socialdemokrater ställer sig bakom reformen i tron om att det skapar jobb, å andra sidan under förevändningen att charma medelklassväljare i storstadsregionerna. Pinsamt grund för att utspelen helt tycks bortse från mer strukturella faktorer, liksom hur subventionen faller ut i dagsläget. Framför allt: reformen löser inga problem. Den skapar nya. Subventionerna tas i stor…
Blipbloplycka
Det här är bra. Riktigt bra. Tack till Inkompetent mun för tipset.
Sverige kan bättre
Dagens huvudledare i DN argumenterar för att LO:s krav på centrala löneökningar om 2,6 procent från och med nästa års avtalsrörelse riskerar att förvärra arbetslösheten. Arbetsgivarna, å andra sidan, vill går ut med frysta löner som utgångsbud och önskar se lokala förhandlingar. Dessutom menar ledarskribenten att fackföreningsrörelsens förslag om att ge de anställda ökat inflytande över bemanningsföretagens närvaro på arbetsplatsen är omodernt och undrar om rädslan verkligen är befogad. Händelserna kring det numer ökända Urban Outfitters nämns i en mening. I vanlig ordning är nyklassiskt inspirerade opinionsbildare på högerkanten ivriga att koppla samman mindre fackligt inflytande med ökade möjligheter till högre sysselsättning. Eller åtminstone lägre tillfällig arbetslöshet. Försvinner hämskorna för en mer flexibel prisbildning – och hamnar utbud och efterfrågan närmre jämvikt – kommer både jobben bli fler och det allmänna välståndet öka. Argumenten klingar bekant från mindre lyckosamma borgerliga projekt back in the day. Men så enkelt kommer aldrig…
Projektionskonst
Överkreativa NuFormer Digital Media har petat ihop den här videon som exempel på hur tredimensionell projicering kan användas för att framhäva – eller kontrastera – olika byggnaders arkitektur och särdrag. Snyggt, spektakulärt och framför allt användbart. Annat intressant om Kultur, Samhälle, Konst, Arkitektur, NuForm Media
A day in my life
Vaknar. Äter. Skriver. Fikar. Skriver. Äter. Har möte. Skriver. Fixar inför jobbintervju. Skriver. Äter. Skriver. Somnar.
Borgerlig opinionsängslan
Om det beror på att man överkompenserar inför nästa års riksdagsval eller inte är osäkert, men en sak har åtminstone blivit tydlig de senaste dagarna: högern i Sverige är allvarligt oroad för regeringens framtid. Varje förskjutning i opinionsunderlaget verkar framkalla febriga, ångestladdade, drömmar hos ledarskribenter, ministrar och dess pressekreterare. För varje mätning som visar en rödgrön ledning – vilket inte har varit helt ovanligt – kommer en svärm av mer eller mindre genomtänkta utspel och krönikor med syftet att locka väljare tillbaka in i alliansfamiljens gemyt. Men det är inte bara en möjlig socialdemokratisk renässans som får liberala hovspråkrör att vässa pennorna. Och knappast kamrat fyra procents magra väljarstöd, där Ohly snarare används som intäkt för att plocka fram kommunistkortet. Nu riktas även allt större uppmärksamhet åt Miljöpartiets växande popularitet, med överlastade tirader om partiets illiberala och mittfientliga ideologi. Ingenstans blir nervositeten tydligare än i dagens nummer av DN, där…
“I deserve health care”
Här är klippet som Obamas kampanjorganisation, Organizing for America, valde ut som reklamfilm för att uppmana fler att stödja demokraternas sjukvårdsreform. Omkring 1 000 bidrag kom in till organisationen och den vinnande 30-sekunders-filmen klipptes ihop av Eric Hurt. Snyggt, avskalat och förhoppningsvis effektivt.
Jobb behöver skapas – inte delas
Ett av ledarsticken i morgonens DN, undertecknat Rikard Westerberg, går i polemik med gårdagens debattinlägg av Ilija Batljan och Ylva Thörn angående Nynäshamnsmodellen och idén om rätt till heltid. Huvudargumentet är att en generell rätt till heltid, med möjlighet till självvald deltid, skulle driva upp arbetslösheten och tvinga fler att dela på färre jobb. Det enligt en företagarundersökning, beställd av Svenskt näringsliv. Linjen känns igen. Också den borgerliga regeringens ekonomiska politik och lönebildningsmodell följer mer eller mindre samma princip. Ända sedan regeringen Reinfeldt tillträdde har ambitionen varit att hålla tillbaka lägstalönerna via en strukturellt försvagad a-kassenivå. Lägre löner – eller “högre priselasticitet på arbetskraft” som det står i textböckerna i nationalekonomi – gör nämligen att jobben räcker till fler, menar regeringen. Vad som är verkligt intressant är att både Westerberg, regeringen och floran av borgerliga ledarskribenter utgår från en statisk och föråldrad bild av hur arbetsmarknaden fungerar. En syn som delvis motsäger…
Nummer ett
Året är 1987. Större delen av den ännu unga hiphopsfären är fullt upptagen med enstaviga nödrim över trötta partybeats. Kreativiteten i uttryckssättet går minst sagt på tomgång. Även om en och annan ljusglimt finns, exempelvis i Public Enemy, verkar hiphopen hopplöst hämmad i en kreativ tvångströja med 1980-talets syntmättade ljudfond som ackompanjemang. Lyckligtvis blev det också på början på någonting nytt. 7 juli samma år förändrade nämligen Eric B & Rakim genren för alltid. Med släppet av fläckfria debutalbumett ‘Paid In Full’ kapslade Rakim – också känd under modesta Rakim Allah – skickligt in både tidsandan och etablerade dessutom rapparen, MC:n, som genrens utgångspunkt. Tidigare uppfattades MC:n ofta som ett nödvändigt ont; någon som kompletterade DJ:n. Nu placerades i stället texten, rimmet och betoningar i stavelser i centrum; ingen tvivlade på att det huvudsakligen var Rakims pulserande ordströmmar som sken allra klarast. Över 10 spår sprängfyllda med funkiga samplingar och…
Vågar man hoppas?
Efter beskedet om att Tjeckiens president Vaclav Klaus, mer eller mindre motvilligt, ratificerat förslaget till nytt konstitutionellt fördrag börjar det äntligen ljusna för EU:s framtida integrationsprocess. Förhoppningsvis. År av motgångar och ett samarbete som präglats av tillbakagångar och euroskleros har gjort att tilltron till EU:s förmåga urholkats rejält. Nu kan EU lämna ett svåröverskådligt lapptäcke av maktbefogenheter, regler och undantag och utgå från ett konstitutionellt fördrag som tydligare närs av folkstyrets principer. Ett fördrag som blir lättare att granska och får en mer naturlig koppling till den politiska processen. En av de viktigaste slutsatserna är att reformen placerar politiken och dess utövare i fokus. Idéer blir viktigare än nationell maktlogik. Särskilt det faktum att EU-parlamentet, på bekostnad av de lyckta dörrarnas maktprincip, får mer inflytande politiserar fler områden och ger Europas medborgare större inflytande över unionens inriktning. Dessutom blir det enklare att utkräva ansvar från beslutsfattare och etablerar en bättre koppling mellan…