Efter det tjeckiska godkännandet av Lissabonfördraget kan vänner av fördjupad EU-integration än en gång vädra morgonluft. Hade den tjeckiska senaten röstat emot förslaget till fördrag hade processen sannolikt avstannat fullständigt, och skapat ännu en konstitutionell kris för unionen. Nu finns det en ny chans att implementera ett av vår tids kanske viktigaste politiska dokument.
Med fördraget skulle fokus förskjutas från byråkrater och nationella särintressen till ett folkvalt parlament där politiska beslut fattas med enkel majoritet. Flera av kontinentens viktigaste framtidsfrågor skulle kunna fattas genom politiska förhandlingar och vägledas av idéburna konstellationer, snarare än maktgrupperingar med bas i respektive medlemsland. Fördraget lyfter även fram den sociala dimensionen tydligare, redan i portalparagrafen, och definierar varje medborgares rättigheter inom unionen. En av huvudpunkterna handlar exempelvis om social rättvisa, generationellt ansvarstagande och målet om full sysselsättning. En fullödig implementering skulle utan tvekan förflytta Europeiska unionen i progressiv riktning och lägga grunden för vitaliserade välfärdsambitioner inom samarbetet som helhet.
Motståndarna till det konstitutionella utkastet hävdar med frenesi att det skulle flytta makt från medborgarna och göra EU till en superstat. Frågan borde snarare ställas vem som har makten i dag? Enligt min mening är det toppolitiker och tjänstemän som fattar beslut i korridorer och bakom stängda dörrar. Offentlighet och transparens kommer på undantag. Medborgarna ställs åt sidan. På samma sätt som Pajalas kommunfullmäktige är lika viktigt som den svenska riksdagen behövs också ett överstatligt EU för att genomföra sociala reformer, driva en global agenda och sätter medborgarnas intressen före marknadens.
Med fördraget skulle det skapas en mer naturlig koppling mellan väljare och vald samt bli lättare att ställa politiker till svars för de beslut som fattas. Unionen skulle få institutionella muskler att faktiskt åstadkomma en svepande förändring i människors vardag, med rätt politisk majoritet. Och det sistnämnda är viktigt. Vi kan aldrig reducera politiken till den nationella arenan med argumentet att “det kan ju bli en annan majoritet i EU”. På samma sätt som vi ställer oss bakom demokratins och öppenhetens principer på hemmaplan måste den politiska gärningen kopplas direkt till folkviljan även inom unionen. Finanskrisen har med all önskvärd tydlighet visat att det inte räcker att sitta och tjura på den nationella sidlinjen. Europa behöver ett starkare parlament, tydligare talespersoner, en utrikespolitisk röst och en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för att tackla dagens, och morgondagens, problem. Lissabonfördraget är en bra början.
Det är dock en bra bit kvar tills fördraget blir verklighet. Först ska Irland rösta ja i en folkomröstning, något som är långtifrån självklart. Alla minns vi 2007 med en besk eftersmak. Samtidigt är Irland ett av de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, och opinionsmätningar indikerar redan nu att stödet för en vidare EU-integration stärkts väsentligt sedan i höstas. Förhoppningsvis kan tidsandan skapa ett möjligheternas fönster för att vinna stöd för den transnationella demokratins kanske viktigaste reform. Inte en dag för tidigt.
Annat intressant om Politik, Samhälle, Ekonomi, Europa, EU, Lissabonfördraget, DN, SvD, Integration, Socialdemokraterna
I agree fully! Fast det visste du ju typ redan. Lite därför det är kul att läsa din blogg. Lite som att komma hit för att se att fler håller med mig.
Och idag fick 5 nya SSUare i Botkyrka höra typ samma sak! Jag fortsätter lenets indoktrinering om att EU bör bli mer federalistiskt!
Fråga: Hur blir det lättare att ställa politiker till svars om besluten flyttar hundratals mil från Sverige?
Y:
Haha, det låter bra.
Kryssa Wibe:
Eftersom väljarna helt enkelt kan rösta bort parlamentariker som inte gjort sitt jobb. I dag saknas den möjligheten. Vem bestämmer över byråkraterna?