Då var det dags igen. Israel inleder nya militära offensiver riktade mot palestinska organisationer och myndigheter med konsekvensen att civila drabbas. Israeliska myndigheter hänvisar till omfattande palestinsk aktivitet vid gränsen för skyddsbarriären (eller betongmuren om man så vill). Mönstret är bekant.
Konflikten i mellanöstern i allmänhet och den mellan Israel och Palestina i synnerhet är utan tvekan komplicerad och en snårskog av verklighetsbeskrivningar. Individer, organisationer och officiella representanter på bägge sidor är ansvariga för åtskilliga oetiska handlingar, inte sällan med dödlig utgång. Samtidigt menar jag att den statsterrorism som Israel sysslat och i allra högsta grad sysslar med är människofientlig och vidrig.
Det är ett apartheidsamhälle som fötts ur det israeliska parlamentets beslut. Och i egenskap av den starkare parten har Israel det största ansvaret för att bibehålla en fredlig utveckling i regionen, liksom att inte bomba palestinska familjer. Därför är det inte annat än skäligt att på flerfaldiga grunder fördöma den israeliska staten och mer aktuellt än någonsin att förespråka en tvåstatslösning.
Andra bloggar om: politik, palestina, socialdemokraterna, ssu, internationellt
Beakta att den palestinska regeringen — i den mån man nu kan prata om en sådan, då Palestina enligt det internationella samfundet inte är en stat — INTE förordar en tvåstatslösning. Den palestinska regeringen, ledd av den av FN terroriststämplade organisationen Hamas (statsterrorism någon?), är alltså så extrem att den inte accepterar staten Israels existens.
Beakta även att Palestina för ett par år sedan tackade nej till ett erbjudande som gav dem i princip allt de krävde (hela Gazaremsan, 95 procent av Västbanken samt kontroll över Östra Jerusalem) — utan att ens presentera ett motförslag.
Den som inte nöjer sig med ovanstående fakta kan ju vidare studera det som kallas folkrätt; det råder knappast några tvivel om att Palestina begått överlägset flest folkrättsvidriga handlingar. Israel är en parlamentarisk demokrati där invånarna har lika rättigheter och pressfrihet garanteras i grundlagen. Man silar mygg och sväljer elefanter om man ensidigt, eller för den delen primärt, lägger skuldbördan på Israel.
Två fel gör inte ett rätt
Man blir ju lite trött när man läser eh:s inlägg på denna i övrigt seriösa blogg. Att lyfta frågor som det Palestinska statskicket, tidigare händelser och fredsförhandlingar som är ett par år gammla för att på något sätt rättfärdiga de dagsaktuella bombningarna av Libanons civilbefolkning är vidrigt.
“Det är aldrig ens fel att två träter” säger ett gammalt ordspråk och båda sidor i denna konflikt är skylldiga till det som nu sker. Dock är Israels reaktion inte jämförbar med den attacken som skett på den egna nationen och står inte alls i proportion till hotbilden.
Med supportrar i Israels ringhörna som eh så kommer freden i mellanöstern aldrig att nås. Ett öga för öga, tand för tand resonemang hör inte hemma år 2006.
Att som Krassman föreslår se konflikten mellan Israel och Palestina utan att beakta historien är givetvis omöjligt. Konflikten är ju i allra högsta grad en historisk konflikt. Dock är det ju bekvämt om man som Daniel vill lägga skulden på Israel att helt bortse från den historia som finns.
Man bör ha i minnet att upprinnelsen till den nuvarande krisen är kidnappningen av två israeliska soldater gjorda av Hisbollah på israeliskt territorium. Dessutom har samma terroristorganisation, som för övrigt också sitter i den libanesiska regeringen, avfyrade granater in mot Israel. Med anledning av konflikten uttalar sig Sveriges främsta expert inom folkrätten i DN, han menar följande:
” Folkrättsprofessor Ove Bring anser att den israeliska reaktionen hittills inte bryter mot internationell rätt.
– Eftersom det var Hizbollah som först attackerade en postering på israeliskt territorium, så har Israel rätt att försvara sig enligt den så kallade självförsvarsprincipen, säger Ove Bring.”
Samtidigt måste man självklart göra proportionalitetsbedömning, israels försvarsinsatser måste stå i rimlig proportion till det hot man ställs inför. Bring gör även en sådan bedömning.
” Ove Bring menar att bombningarna av vägar, broar och Hizbollah-läger i södra Libanon är legitima försvarsåtgärder. Även bombningarna av flygplatsen i Beirut tycker han går att försvara.
– Det kan ses som Israels sätt att sända en signal till Libanons regering. Det är ju trots allt så att den libanesiska regeringen tillåtit Hizbollah att agera från dess territorium, säger Ove Bring.”
Så sent som den 17 juli uttalade Bring att:
” – När det gäller rätten till självförsvar, så tycker jag att de (Israel) fortfarande har rätten på sin sida. Inte minst med tanke på raketbeskjutningen av Haifa.”
Vi får lov att tacka Folkrättsprofessor Ove Bring för sin yttranden i frågan, dock bör vissa förtydliganden göras. Undertecknad kommenterade det dagsaktuella läget i frågan. Detta framgår med tydlighet på rad nummer fem i första stycket.
Undertecknad samt Bloggens innehavare har valt att kommentera det aktuella läget, utan att reflektera över den historiska konflikten så påbörjades för snart 60 år sedan.
Skall de historiska perspektiven analyseras till fullo så ber vi Folkrättsprofessor Ove Bring, EH samt DT ägna sig åt dödahavsrullarna i fortsättningen.
Då skulle dessa tre kloka personer kunna bringa klarhet i konflikten i mellanöstern en gång för alla.
EH:
Jag har en känsla av att du på mer än en punkt missuppfattat vilka delar av den israeliska politiken jag är kritisk till, liksom varför jag menar att det finns fog för sympati av det palestinska folkets lidande. Det är alltid lika beklämmande när israelvänner som du själv gärna kopplar ett mer eller mindre palestinskt-orienterat perspektiv på konflikten till stöd för Hamas eller andra organisationers politik.
Föga förvånande fördömer jag Hamas och liknande organisationer men tar mig samtidigt friheten att i samma grad uppröras av Israels övergrepp på den arabiska befolkningen. Och ärligt talat så saknas det knappast extrema och fundamentalistiska organisationer och politiker i Israel heller. Var fanns demokrativännernas patos exempelvis när Israel fördrev hundratusentals palestinier från den då nybildade staten Israel? Eller när den nuvarande israeliska regeringen blev så öststatsnostalgiska att man smällde upp en egen mur? Dessutom torde det väl knappast vara någon hemlighet att stora delar av israeliska regeringen består av just konservativa och fundamentalistiska krafter som mer än gärna skulle se ett stor-Israel.
Du nämner även det famösa förslaget från Israel som offentligjordes i Camp David-förhandlingarnas andra skede. Men att förslaget skulle komma out of the blue och utan motprestation är faktiskt osant. I själva verket bifogade Israels chefsförhandlare en lista med punkter på krav. Jag saxar:
* The state would not have an army with heavy weapons,
* The state would not make alliances with other countries without Israeli approval and would not allow introduction of foreign forces west of the River Jordan.
* Israel would be allowed deploy troops in the Jordan Valley if Israel were to be threatened by invasion from the east.
* Israeli aircraft could overfly Palestinian airspace.
* Israeli would install early warning stations in the mountains overlooking the Jordan valley and other areas.
* Palestinians would control border crossings with Jordan and Egypt along with Israeli security observation.
* The Israelis would retain management over water sources in the West Bank while approving a limited quota to the Palestinians.
* Israel would lease areas in the Jordan Valley or maintain temporary sovereignty over them for up to 25 years.
Källa: MidEastWeb.com
Vidare belyser du det faktum att Israel är den enda demokratin i mellanöstern medan Palestina saknar viktiga komponenter. Och visst har du rätt på pappret. Israel har demokratiska val efter parlamentariska principer och ett fullgott parlament i Knesset. Däremot är jag inte helt säker på att apartheidpolitik och kränkningar av minoriteter hör hemma i en modern och progressiv stat. I Palestinas fall är det inte heller fullt så enkelt att plocka fram den demokratiska måttstocken i ett läge då grundläggande sociala nyttigheter saknas. Faktum är att stora delar av den palestinska befolkningen saknar vatten, mat och tak över huvudet parallellt med att offentliga myndigheter och polisväsende är högst knapphändigt.
DT:
Roten till konfliktens ondska finns utan tvekan i bägge lägren. Vad jag däremot menar är att skulden vilar desto tyngre över Israel, i egenskap av både starkare part och det faktum att israelerna faktiskt har ett land. Ett av historiens kanske allra mest fatala misstag var enligt min mening 1948:s års beslut att inrätta en stat med israelisk överhöghet över palestinier. Det påföljande självständighetskriget fick onekligen ödesdigra konsekvenser både i mänskliga termer men lika mycket för utvecklingen därefter.
Krassman:
“Att lyfta frågor som det Palestinska statskicket, tidigare händelser och fredsförhandlingar som är ett par år gammla för att på något sätt rättfärdiga de dagsaktuella bombningarna av Libanons civilbefolkning är vidrigt.”
Mitt inlägg behandlade över huvud taget inte det som sker i Libanon för närvarande. Tvärtom handlade inlägget, liksom lejonparten av Daniels inlägg, om konfliken i allmänhet. Inom delar av socialdemokratin blir man dock betraktad som “oseriös” om man problematiser denna komplexa konflikt. Det tycker jag, om något, är oseriöst och onyanserat.
Jag har inte rättfärdigat Israels bombningar i Libanon. Enligt folkrätten (artikel 51 i FN-stadgan) har Israel rätt till självförsvar, tyvärr synes detta dock inte vara proportionerligt i detta fall och det tycker jag förstås är lika beklagligt som alla andra.
“Med supportrar i Israels ringhörna som eh så kommer freden i mellanöstern aldrig att nås. Ett öga för öga, tand för tand resonemang hör inte hemma år 2006.”
Jag är ingen “supporter i Israels ringhörna”. Däremot uppfatts man inom socialdemokratin som en sådan om man söker problematisera konflikten och inte i alla lägen försvarar Palestina.
“Ett öga för öga, tand för tand resonemang hör inte hemma år 2006.”
Det håller jag i princip med om, även om en stat har den mänskliga rätten att få försvara sina medborgare vid angrepp från andra stater.
Daniel:
“Det är alltid lika beklämmande när israelvänner som du själv gärna kopplar ett mer eller mindre palestinskt-orienterat perspektiv på konflikten till stöd för Hamas eller andra organisationers politik.”
Jag är inte Israelvän. Den enda staten jag är vän med är Sverige, då vi spelar fotboll. Dock tycker jag att demokrati är ett bättre statsskick än diktatur. Ibland tycker jag till och med det finns fog att försvara den enda demokratin i regionen — oaktat att det är ungefär lika populärt som att utge sig för att vara nazist i terroristkramande vänsterkretsar.
“Föga förvånande fördömer jag Hamas och liknande organisationer men tar mig samtidigt friheten att i samma grad uppröras av Israels övergrepp på den arabiska befolkningen. Och ärligt talat så saknas det knappast extrema och fundamentalistiska organisationer och politiker i Israel heller. Var fanns demokrativännernas patos exempelvis när Israel fördrev hundratusentals palestinier från den då nybildade staten Israel? Eller när den nuvarande israeliska regeringen blev så öststatsnostalgiska att man smällde upp en egen mur? Dessutom torde det väl knappast vara någon hemlighet att stora delar av israeliska regeringen består av just konservativa och fundamentalistiska krafter som mer än gärna skulle se ett stor-Israel.”
Ovanstående citat belyser min poäng: att de som alltid försvarar Palestina silar mygg och sväljer elefanter. Du inledar med att skriva att du fördömer Hamas — som är en av FN terroriststämplad organisation och sitter i Palestinas regering — men ägnar sedan hela texten åt att kritisera Israel. Att ens jämföra regeringspartierna och partiväsendet i Israel med palestiniernas dito är faktiskt smaklöst.
Vad beträffar barriären håller jag i sak med det som Joel Malmqvist skriver på http://malmqvist.blogspot.com/2005/11/barriren.html.
“Du nämner även det famösa förslaget från Israel som offentligjordes i Camp David-förhandlingarnas andra skede. Men att förslaget skulle komma out of the blue och utan motprestation är faktiskt osant. I själva verket bifogade Israels chefsförhandlare en lista med punkter på krav. Jag saxar:
* The state would not have an army with heavy weapons,
* The state would not make alliances with other countries without Israeli approval and would not allow introduction of foreign forces west of the River Jordan.
* Israel would be allowed deploy troops in the Jordan Valley if Israel were to be threatened by invasion from the east.
* Israeli aircraft could overfly Palestinian airspace.
* Israeli would install early warning stations in the mountains overlooking the Jordan valley and other areas.
* Palestinians would control border crossings with Jordan and Egypt along with Israeli security observation.
* The Israelis would retain management over water sources in the West Bank while approving a limited quota to the Palestinians.
* Israel would lease areas in the Jordan Valley or maintain temporary sovereignty over them for up to 25 years.”
Jag upprepar: Israel erbjöd, under aktivt deltgande av Bill Clinton, palestinerna i princip allt de krävde (hela Gazaremsan, 95 procent av Västbanken samt kontroll över Östra Jerusalem) — utan att ens presentera ett motförslag. Din befogade “kravlista” omfattar bägge sidor och kan ju knappast anses orimlig. Man gör sig själv till djävulens advokat om man inte beklagar att palestinierna nobbade det förslaget samt konstaterar att Israels förslag var den klart största eftergiften någon part gjort hittills.
“Vidare belyser du det faktum att Israel är den enda demokratin i mellanöstern medan Palestina saknar viktiga komponenter. Och visst har du rätt på pappret. Israel har demokratiska val efter parlamentariska principer och ett fullgott parlament i Knesset.”
Just det, “demokratiska val efter parlamentariska prinicper” är något att framhålla med Israel jämfört med övriga stater i regionen.
“Däremot är jag inte helt säker på att apartheidpolitik och kränkningar av minoriteter hör hemma i en modern och progressiv stat.”
Man gör bara sig själv till åtlöje om man hävdar att en stat som har en överrepresentation av minoriter i parlamentet och har arabiska som officiellt språk bedriver “apartheidpolitik och kränkningar av minoriter”. Apartheid bedrevs i Sydafrika. Där fängslades socialdemokrater. I Israel är vårt systerparti det största oppositionspartiet. Det är en viss skillnad.
“Vad jag däremot menar är att skulden vilar desto tyngre över Israel, i egenskap av både starkare part och det faktum att israelerna faktiskt har ett land.”
Det är en konstig syn att man ska “bestraffas” för att man är en demokrati. Man kan inte ursäkta allting med hänvisning till statsskick eller (bristande) grad av cilvilisering. Konsekvensen av ovanstående resonemang torde ju annars vara att du även stöder al-Quida i förhållande till USA och det tror jag knappast att du gör.
eh:
Okej eh, då kan jag konstatera att du bara problematiserar konflikten i mellanöstern och tar inte ställning i frågan utan helt enkelt försöker att beskriva koplexiteten i denna fråga.
Varför man kanske möts med kritik från mänsikor som ligger något till vänster om höger i politiken kan bero på att endast problematisera en koplex konflikt uppfattas som gans visonslöst och konervativt.
Here are some links that I believe will be interested
Hi! Just want to say what a nice site. Bye, see you soon.
»
I love your website. It has a lot of great pictures and is very informative.
»