Varför vågar inte LO förändras?

Veckans LO-kongress i Stockholm borde vara den viktigaste på många år. Landsorganisationens syskon i arbetarrörelsen, socialdemokraterna, befinner sig i opposition och har än så länge inte vågat spänna de idépolitiska musklerna och på allvar utmana regeringens agenda. Samtidigt förändras arbetsmarknaden; fler och fler omfattas inte längre av det traditionella kollektivavtalet. Vilka rättigheter gäller exempelvis för gymnasieeleven som extrajobbar med telemarketing, utan garantilön? Eller den som är egenanställd, eller jobbar under franchiseavtal?

Men trots det är min gissning att varken kongressombud eller potentiella medlemmar som läser nyhetsrapporteringen kommer att få tydliga besked om framtiden för den svenska fackföreningsrörelsen. Om det överhuvudtaget blir några nyheter.

Jag tror att det finns flera faktorer bakom den skrämmande låga förnyelseviljan, varav några är särskilt viktiga. För det första gör LO för lite för att hitta nya former för att engagera nya medlemmar och förstå drivkrafterna bakom en förändrad arbetsmarknad. Det räcker inte längre med att bara föreslå en återgång till status quo, med återställd a-kassa och en borgerlig rollback. Strax innan det borgerliga maktskiftet visade färska siffror att Sverige var det land i västvärlden med snabbast växande klyftor. Hur är det rättvist?

Ska förtroendet för den svenska fackföreningsrörelsen återupprättas och fler finna ett värde i att bli medlemmar i facket behövs en förändrad syn både på organisationens syfte och flera nödvändiga omprioriteringar inom LO-kollektivet. Reformvilja för fler jobb in. Revirtänkande och nostalgi ut.

För det andra har Wanja Lundby-Wedin och andra företrädare inte bevisat att man menar allvar med att göra den svenska fackföreningsrörelsen till en stark och viktig aktör. Visst släpps ibland en och annan rapport, och regeringen får regelbundna – och nödvändiga – kängor. Men underskottet på konkreta visioner för framtidens fackförbund är pinsamt tydligt. Manifestationerna på Mynttorget mot den borgerliga regeringen varje vecka räcker liksom inte. Är det offentliga mysmöten med klubbar för inbördes beundran som ska återvitalisera LO blir jag allvarligt oroad för framtiden.

Och för det tredje finns det på tok för många frågor som lämnats obesvarade allt för länge. Typ:

Varför blundar ledningen för den femtedel av samhället som antingen saknar arbete, eller saknar skydd av dagens regler och avtal? När ska papperslösa arbetare ges en rimlig chans att få tillträde till den legitima arbetsmarknaden och skyddas av LO? Hur ska den strukturella arbetslösheten bland unga knäckas? Varför vågar inte ledningen erkänna att prioriteringarna mellan förbunden gynnar män inom traditionella industriyrken och konsekvent missgynnar kvinnor inom låglöneyrken? Vari ligger det rimliga i att uppmuntra människor att stanna kvar på samma jobb över lång tid, och samtidigt hindra unga och strukturellt diskrimerade att ta sig in på arbetsmarknaden?

Svar behövs. Och det är bråttom.