Ett politiskt landskap utan mittfåra?

Besluten på centerns partistämma i helgen fungerar mer som en påminnelse om de senaste årens politiska utveckling än som en genuin överraskning. För ingenting nytt har egentligen hänt, förutom att partiet har tagit ytterligare ett steg åt höger på det politiska spektrat. Vem hade förväntat sig något annat med Maud vid partiledare? Den centerpartistiska partiledningen – ivrigt påhejade av liberalt överkompenserande CUF – har omsorgsfullt slängt ut ett om inte alltid klockrent så åtminstone helhjärtat idéarv till förmån för avcentrifiering och identitetslös Tatcherliberalism.

Det parti som under nittiotalets krisår ansvarsfullt gjorde upp med socialdemokraterna om en hållbar och långsiktig budget verkar nu göra allt för att distansiera sig från den politiska mitten. I vissa förslag går partiet så långt att man finner sig hamna strax till höger om moderaterna. De allra färskaste förslagen om att exempelvis kraftigt begränsa fackens makt i förhandlingar med arbetsgivareparten medför i praktisk mening att svensk politik inte längre har en politisk mitt med pragmatiska förtecken. Samma mitt som en gång utgjordes av bland andra centerpartiet är numer fullt upptagna med att forma en arbetsmarknad på arbetsgivarnas villkor. Och då hotas både den så kallade svenska modellen liksom förutsättningarna för en europeisk, rättighetsbaserad, arbetsmarknad.

Borgerlighetens högerorientering blir av samma anledning farlig när frågor som mår bäst av att avgöras via blocköverskridande samarbeten omöjliggörs. Prestige måhända, men i realiteten ett i grunden annorlunda sätt att betrakta politisk praktik på. Lika viktigt är också att den reformpolitiska förskjutningen från den tidigare mjukisretoriken till mer och mer klassiskt borgerliga reformer väl överskrider det begränsade mandat som väljarna gav den borgerliga regeringen i valet 2006. Syns tendenserna redan nu?