Tredje vägens Tony lämnar scenen

Så gick han han, en politiker som lyckades inspirera en hel generation socialdemokrater till progressiva och vassa idéer i en tid som mest dominerades av nattsvart realism och finanspolitiska stålbad. Tony Blair trodde på idén om förnyelse och vågade utmana trött traditionalism och en stelbent socialdemokrati som fastnat i en nostalgisk längtan efter gamla tiders stora konflikter. Frasradikala programförklaringar byttes mot praktisk och verklighetsförankrad politik och Blair lyckades med den på pappret omöjliga uppgiften att knåpa ihop ett socialt visionärt – och praktiskt pragmatiskt – projekt som gav de brittiska medborgarna faktiska möjligheter att forma sina egna liv. Det gör honom till en stor politisk förebild.

Samtidigt kan jag inte säga att hans sista år som premiärminister glänste mest, om alls, vare sig när det gäller praktisk politik eller idépolitisk förnyelse. Tvärtom. Både agerandet i Irakfrågan och flera tveksamma politiska ståndpunkter gör att min bild av den store inspiratören med tiden grumlats rejält. Den idémässiga förändringskraft anno 1997 som på allvar utmanade det brittiska klassamhället blev på tok för kortlivad, samtidigt som det sena 90-talets stora reformer saknade lika ambitiösa uppföljare. Men det finns samtidigt två sätt att se på dessa sista år på Downing Street. Antingen dömer man reflexmässigt ut dem som visionslösa, oinspirerade och utan politisk handlingskraft. Eller så låter man dem i stället fungera som ett levande argument för Blairs kanske allra viktigaste princip: Varje tid kräver sina lösningar.

Andra bloggar om: Politik, Internationellt, Tony Blair, Socialdemokraterna, Tredje vägen