Det andra stora valet på tapeten är det amerikanska och trots att det inte äger rum förrän nästa år pågår den politiska debatten för fullt. Både de demokratiska och republikanska företrädarna slåss som bäst för att positionera sig för att kamma hem valunderlag i viktiga delstater. För första gången på länge verkar det också som att flera av de ledande demokratiska kandidaterna på allvar vågar lova reformer för fattigdomsbekämpning, högre kvalitet i de offentliga skolorna och till och med en utbyggd allmän sjukvård. Vågar man hoppas?
Valet av personlig favoritkandidat är av samma anledning inte helt enkel. Särskilt John Edwards har överraskat med flera utspel med sociala förtecken, till skillnad från 2004 års mittenplacering. Det faktum att han är från södra USA talar ytterligare för att han garanterat har goda chanser att om inte vinna så åtminstone påverka demokraternas politiska samtal. Förutom Edwards har även den tidigare politiskt svårplacerade Obama lanserat reformer för ett rättvisare och mindre segregerat USA och flera opinionsmätningar pekar också på att befolkningen är mer än någonsin intresserar sig för frågor som rör trygghet och välfärd. Skuggan från kriget i Irak skulle också tala för demokraternas behov av nya och yngre kandidater. Samtidigt fortsätter Clinton sin tydliga mittenpositionering genom att försöka attrahera de kristna väljarna och spela på erfarenhet, och det känns bara helt fel i ett läge när politisk vitalisering borde stå i fokus.
Magkänslan säger Obama eller Edwards. Frågan är vad det politiska landskapet tillåter.
Andra bloggar om: Politik, Internationellt, Frankrike, USA, Ségolène Royal, Nikolas Sarkozy, Barack Obama, John Edwards, Hillary Clinton
Fan Daniel… det gick ju inte alls som det skulle i Frankrike ikväll.