För precis så är det. Det spelar ingen roll att USA:s stimulanspaket, som sjösattes under 2009, sannolikt räddade världen från finansiell implosion. Eller att all forskning visar att varken vidgade klyftor eller sänkta skatter skapar jobb. Högern kommer alltid att avfärda progressiv politik som slöseri med resurser, samtidigt som massiva skattesänkningar och korståg mot den offentliga sektorn ses som självklar catch all-lösning. År efter år. Europa och USA delar här en liknande ideologisk och ekonomisk polarisering i synen på hur lågkonjunkturer bäst bekämpas. Men i slutändan är det verkligheten, inte vänstern, som är marknadsfundamentalisternas tuffaste motståndare.
Nyligen släpptes siffror från amerikanska Congressional Budget Office som tydligt visar hur USA suttit i skiten utan de investeringar som republikaner kallade “vår tids största misstag”. Kurvan illustrerar tacksamt hur effektiv keynesiansk stimulanspolitik kan vara.
Den snabbt accelererande trenden med förlorade arbetstillfällen under Bush sista år som president och inledningsskedet av finanskrisen har bromsats. Reformerna fungerar:
Men att det finns problem är uppenbart: Vissa investeringar tar längre tid än andra att kicka in. I samband med Obamas senaste budget gjordes vissa investeringar inom teknologiintensiva sektorer, i syfte att kombinera kort- och långsiktig tillväxt:
Ett mer akut problem är att flera delstater i USA väljer att strypa offentliga utgifter för att minska budgetunderskottet. Det som händer då är att nödvändig offentlig konsumtion uteblir, hushållens köpkraft försvagas och återhämtningen förlängs drastiskt. Ingen annanstans i världen är effekten tydligare än i Storbritannien.
Ända sedan den konservativa Cameronregeringen tillträdde under förra året har politiken inriktats på att kraftigt skära i offentliga utgifter. Förutom att det bidrar till att Storbritannien är det land i världen där klyftorna ökar som snabbast är det också kass ekonomisk politik.
Tankefelet ligger i att högerekonomer tror att det räcker med att “lugna marknaden” och öka utbudet av billig arbetskraft för att ekonomin ska studsa tillbaka till frustande tillväxt. Oavsett om det är skattesänkningar som dränerar offentlig sektor – och minskar den sociala mobiliteten för låginkomsttagare – eller cyniska systemskiften inom social- och arbetslöshetsförsäkringarna är målet detsamma: Lönenivåer, social standard och skyddsnät ska urholkas för att generera kravlös och flexibel arbetskraft. Reinfeldts och Camerons retoriska hypnostrick må vara imponerande, men är varken värdigt ett modernt samhälle eller tecken på ansvarsfull politik. Forskning och verklighet vittnar om en annan historia.
James Knightley, finansstrateg vid ING, imponeras inte av svältkuren.
“The declining GDP is fairly worrying given what we know about the wave of fiscal austerity that is now starting to hit the U.K. economy. We will soon be starting to see negative figures for this component.”
Färska siffror från den brittiska statistikmyndigheten bekräftar också bilden:
I stället för att låtsas att luftslottspolitiken funkar vore det mer seriöst om konservativa politiker och opinionsbildare åtminstone var ärliga. Det handlar nämligen inte om att åtstramningar eller skattesänkningar är effektiva recept för balanserade budgetar och nya jobb. Det handlar om att i högerns idéverkstad krävs otäcka stålbad för att skrämma medborgarna till rättning. Attacken på välfärdsstaten i Storbritannien, liksom i Sverige, är ingenting annat än borgerliga politiker som ser sin chans att krympa samhällets åtagande medan oron fortfarande finns. Som låter yxan vina över populära välfärdsprogram under förevändningen att det är en “nödvändighetens politik”. Mönstret känns igen. Synd bara att de progressiva alternativen är så pass skadeskjutna att de inte förmår formera vassa reformer för en skakig tid. Keynes trossatser har aldrig känns viktigare än just nu.
Intressant om Politik, Ekonomi, Samhälle, John Maynard Keynes, Keynes, USA, Storbritannien, Stimulanspaket